Cyrano (Robin Keller) förför Roxane (Maja Rung) med poesi på Parkteatern. Foto: Petra Hellberg
Recensioner [2014-06-05]

Poetiskt triangeldrama i parken

Cyrano av Edmond Rostand (översättning: Göran O Erikssson)
Nyskrivna texter mellan akterna: Mats Kjelbye
Bearbetning: Mia Winge och Olof Hanson
Scen: Parkteatern i Vitabergsparken
Ort: Stockholm
Regi: Olof Hanson
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Kostym: Inger Elvira Pehrsson
Mask: Josefin Kulle Nygren
Rekvisita: Anja Liedtke
Medverkande: Robin Keller, Albin Flinkas, Maja Rung, Tove Edfeldt, Per Öhagen, Steve Kratz, Siri Hamari, David Lenneman
Länk: Parkteatern


RECENSION/TEATER. En uppdaterad version av Cyrano de Bergerac ger Parkteatern en flygande start på säsongen. Jon Asp ser ett kärleksdrama som med ungdomlig nyck, självdistans och utanförskapets bortglömda motståndsakt letar sig in i samtiden.

På Vitabergsparkens amfiteater möts publiken av ett lättsamt förspel där enskilda skådespelare larmar och gör sig till för bästa möjliga exponering. Någon framhäver sina roller i det kommande dramat, en annan avbryter genom att högljutt pröva ljudet i micken. Allt i väntan på att dramats verklige förgrundsgestalt, Cyrano, ska göra entré och ta över händelserna.

Många har sett honom förut, de flesta nog i Gérard Depardieus gestaltning i Oscarfilmen från 1990. Men från fransmannens fylliga tolkning är det långt till Robin Kellers pojkaktiga spoling till titelperson. Fortfarande är han duellant som sprider skräck och förtjusning kring sig. Hans stora näsa är också intakt, defekten som tvingar honom att hålla fast vid sin retoriska överlägsenhet, men som håller honom borta från kärlekens slagfält.

Cyrano vänder aldrig kappan efter vinden, ett särdrag som ännu 2014 gör honom spelbar, viktig att påminna om. Här bär han inte ens mantel längre. Mot medspelarnas ekivoka färgprakt – från tillhörande fjädrar och peruker till anslutna boxarskor, buffalokängor och trendkäcka sneakers – syns Cyrano i sliten träningsoverall och ett par gamla löpardojor.

Kostymören Sven Haraldsson har klätt ner honom efter noter. I Olof Hansons regi ska insidan framhävas ytterligare, mot samtidens själlösa fåfänga, främst föreställd i den sköne Christians (Albin Flinkas) lövtunna trikå. Dock så dum att han måste förbli stum. I stället ska Christian vinna Roxanes (Maja Rung) svårfångade hjärta via Cyranos ordkonst, samma Roxane som Cyrano inte ids uttrycka sin stora kärlek för.

För detta triangeldrama krävs lite inlevelseförmåga, föreställ er en tid när poesin stod lika högt som krigskonsten. På blankvers tar sig Cyrano an uppdraget, ”hon kysser orden som var mina nyss”, medan övriga stakar sig fram desto mer.

Det vilar något gränslöst över parkteater, scen inför öppen himmel där den skrivna dramatiken införlivas med den yttre verkligheten. Ett högt dånande flygplan som tvingar sig in i texten. En nära passerande råka som förlägger sitt hånskratt tiondelen efter att Cyrano mot skyn riktat en retorisk fråga om sitt eget löje.

Dock är det synd att projektets uppenbara demokratiseringssträvan, folklighetsbryggan som ska leda vidare till de fasta salongerna, riskerar att falla platt. Också en cynisk ur ensemblen skämtar om detta när Cyrano efter första duellen samlat på sig ytterligare fiender, 42 stycken närmare bestämt, värdar och folk över 90 undantagna! Så illa är det förstås inte, men det är ändå en berättigad självkritik till teatern som inte ens här lyckas locka den yngre publiken, trots premiärkvällens nästan fullsatta bänkar.

För det är en fartfylld, om än ojämn föreställning som bjuds: effektfulla koreografier, tilltagande dekor och välsynkade nummer som ofta överträffar den talade texten. Att nya tillägg ersatt gammal text bidrar knappast till ett mer vederhäftigt drama. Men så har pjäsen också en annan, mer dagsaktuell agenda.

I epilogen kommer Cyrano, femton år senare, ut som ölglad burksamlare. Inte som ett tecken på resignation, utan som den marginaliserades motståndsakt: för varje burk ett hyckleri eller en fördom som han tar sig an. Han som slåss inte för att vinna utan för att han måste. Också det en passande bild 2014.

* Läs också Nummers artikel om sommaren på Parkteatern här.

Jon Asp

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!