The porcelain project av koreografen Grace Ellen Barkey och belgiska dansperformancekompaniet Needcompany är en föreställning som är något av det mest absurda jag sett på länge. Den skulle kunna beskrivas som en lika raffinerad som lustfylld parningsrit.
Många olika influenser möts – eller rättare sagt kraschar in i varandra – i detta verk. Ett verk som också har influerats i rörelse och musik från Barkeys födelseland Java. Till exempel i en vacker sekvens med dansaren Yumiko Funaya iförd en huvudprydnad av klirrande porslin som för tankarna till javanesiska danskostymer.
Den raffinerade minimalismen som dominerar musik, scenografi och koreografi bryts mot en commedia dell’arte-artad komik som får sitt starkaste uttryck genom dansaren Julien Faure som ömsom påminner om en kusin till Papageno ömsom om en pilsk faun.
Hans ludna kraftfulla uppenbarelse skär sig njutningsfullt mot de övriga dansarna. Dessa är iförda puffiga små plagg i vackra pastellfärger som får dem att se ut som en lite galen nytolkning av Georg Jensens porslinsfigurer. Inte minst Benoît Gob och Maarten Seghers som slingrar sig kring varandra tätt, tätt som vore de siamesiska tvillingar – helt bedårande.
Konflikten mellan de olika stråken i föreställningen skapar en spänning, som påminner om den spänning som finns i det vita porslin som i sparsmakade installationer pryder scenrummet. Porslin är ett hårt material som dock lätt sprängs i tusen bitar när det utsätts för allt för stora påfrestningar.
Det är som om hela föreställningen vid minsta yttre störning skulle kunna splittras i sina beståndsdelar, vilket skapar en underliggande spänning som håller uppmärksamheten på en hög nivå trots verkets nonsensartade karaktär. Som tur är håller verket samman och dansarna kan föra det aningens för långa flödet av scener till dess orgiastiska klimax.
Loading ...
