En mix av Jennifer Lopez, Madonna och Angela Davis, den amerikanska feministiska människorättsaktivisten, tänker Aisha vara. Hon tänker också vinna Idol, och förbereder sig för fåniga tv-frågor om vilket land hon, förortstjejen, ”egentligen” kommer ifrån. Samt på att ta över samhällsstyret med sin organisation Kvinnors front för sexuell och politisk revolution (KFSPR). Blandningen av referenser – från flygplanskaparen Leila Khaled till Carola – är karaktäristisk.
Etnoporr är nämligen en grymt mångfasetterad – glöm ordet mångkulturell – föreställning där drivet skapas av spretighet, ilska, humor och välriktade sparkar åt flera håll i ett associativt direkt-ut-i-salongen-berättande med både eftertänksamt, mjukt tal och spottfräsande argt skrikande. Lite sång, några dansmoves och en mysig mödomshinneritual som involverar publiken. Bli inte rädd, bara apelsinskivor att sticka fingrarna i, sedan har mödomshinnans band brutits och du är medlem i KFSPR.
America Vera-Zavala, debattör och författare, tidigare ordförande för Attac i Sverige, har bestämt sig för att bli dramatiker och hennes andra pjäs bådar gott. Så har den också välsignats med en slängd regissör, Mellika Melani, och en skådespelarmässigt ojämn men samtidigt – och kanske just därför – intressant ensemble.
Frida Röhl, Astrid Kakuli, Asena Tegmen och Sabina Nader Hormuz dyker upp som olika versioner av Aisha, vilket smart tydliggör att en mängd bilder, sanningar och roller utgör hennes person. Röhls apliknande etnoclown förkroppsligar fördomarna om förortsvilden, medan Nader Hormuz gör en sällsam leopardvampig hyllning till plattången. Huvudrollen görs ändå av en fantastisk Sheraye Esfandyari, med revolutionär glöd, gitarr på magen, roliga spegelminer och total publikkontakt. Som en svensk samtida Valerie Solanas med sitt manifest vill hon göra sexuell och politisk revolution på en gång, för att de hänger ihop. Och få samhället och medierna att sluta med sin etnicitetspornografi i ”förorten”. ”Vi vill vara normala”, skriker KFSPR:arna i kör.
I anslutning ordnar Tribunalen debatter med inbjudna gäster på teman som tas upp i pjäsen: kravaller, sexuell revolution, hedersbegreppet, slöjor, oskuldsbegreppet och bilden av förorten.
Men det som är en styrka med uppsättningen är att den utan att måna om lugna samtal, politiskt korrekta förtecken och brasklappar tar sig konstens frihet att skrika, kasta, följa infall, pröva, provocera, iscensätta, säga saker högt. Det är roligt och ger en rejäl energikick.
Och en väldigt bra ingång till debatt, när man tänker på saken.
Loading ...
