Efter att Tristan (Lars Cleveman) och Isolde (Annalena Persson) har druckit den magiska drycken kan de inte längre dölja sitt begär. Foto: Mats Bäcker
Recensioner [2013-02-11]

Romantik i kubik

Tristan och Isolde av Richard Wagner
Scen: Göteborgsoperan
Ort: Göteborg
Dirigent: Stefan Lano
Regi: Wilhelm Carlsson
Scenografi: Peter Lundquist
Kostym: Ann-Mari Anttila
Ljus: Torkel Blomkvist
I rollerna: Lars Cleveman, Annalena Persson, Katarina Karnéus, Mats Almgren med flera
Länk: Göteborgsoperan


RECENSION/OPERA. Richard Wagners allkonstverk Tristan och Isolde är i Wilhelm Carlssons tolkning en storslaget och passionerat kärleksdrama mot filosofisk botten. Ditte Hammar hör stämmor som målar i pastell på Göteborgsoperan.

Man får hoppas att Tristan (Lars Cleveman) och Isolde (Annalena Persson) har knäskydd under tunikorna, för här är det mycket studsande upp och ner på hårda trägolv. Ingen mjuk stoppning varken här eller där i Göteborgsoperans uppsättning av Richard Wagners über-romantiska kärleksdrama. Livet är kargt och grått och passionens röda låga kan bara flämta till, ack så kort, innan den brutalt släcks ner för evigt.

De medeltida keltiska ädlingarna Tristan och Isolde kan inte få varandra. Men en kärleksdryck får deras passion att slå ut i full blom och efter det kan de inte längre dölja sitt brinnande begär. Isoldes giftermål med Tristans morbror kung Marke blir bara ett skådespel. I själva verket träffas de älskande tu varje natt tills de blir brutalt upptäckta och till slut dör, förstås i varandras armar.

Regissören Wilhelm Carlsson och under förra året bortgångne scenografen Peter Lundquist har placerat dessa svallande känslor i ett stramt landskap, vilket lyfter fram den hjärtskärande historien ännu mera. Jag brukar irritera mig på dagens modernistiska operatrend, där raka linjer i gråskala massproduceras, men här görs det med konstnärlig finess och poetisk fingertoppskänsla. När hela scenen öppnas upp mot en gigantisk stjärnhimmel i andra aktens ”sex-scen” är det hisnande vackert. Passionen framhävs med minimalism. Tristan och Isoldes kärleksextas uttrycks genom att de ligger hand i hand på golvet och bara sakta lyfter armarna mot himlen. Sublimt.

Efter att de druckit den magiska drycken vet Tristan och Isolde inte längre var de är, vilka de är. När de tvingas isär förvandlas de till toviga galningar med vilda blickar. Det är blodisande trovärdigt. Man förstår redan där att de aldrig mera kan komma tillbaka till ett ”normalt” liv. Att allt är slut. Eller har just börjat.

När supertenoren Lars Cleveman i rollen som Tristan kommer tillbaka till Sverige från Wagners Bayreuth har han hittat en ny pastellnyans på höjden som verkligen klär honom. Det är mycket flott när hans buttra Kapten Haddock-uppenbarelse till slut brister ut i ett leende då kärleken fått honom i sin makt. Annalena Perssons Isolde är larger-than-life. Hennes röst rymmer både förakt, passion och mildhet. Hennes trollkunniga kammarjungfru Brangäne görs av fantastiska Katarina Karnéus, med en självklar stämma, som flödar som milt kolsyrat brunnsvatten.

Också orkestern under Stefan Lanos ledning har hittat pastellfärgerna i Wagners musik. Och Mats Almgren som den svikne kung Marke ger ny betydelse till begreppet egalisering – hans tonfärg är exakt likadan oavsett var i skalan han sjunger. Det är nästan skrämmande perfekt.

Några stolpigheter på scen drar ner helhetsintrycket, liksom att sångarna ibland dränks av orkestern. Men i övrigt är det en storslagen föreställning, som ger utrymme för den filosofiska bottnen i Wagners allkonstverk.

* Läs också Nummers recension av Wagneroperan Den flygande holländaren på Folkoperan här.

Ditte Hammar

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare