GrannlandetSTORScenkonst Sörmland bidrog till kvällen på Dramaten med den nyskrivna kortpjäsen Grannlandet, skriven av Anders Duus. Foto: Denise Ferreira
Fördjupning [2014-09-10]

Röster av oro på nationalscenen

Jag vill leva jag vill dö i Sverige finns att se på Dramatens hemsida.
Medverkande teatrar: Regionteatern Blekinge Kronoberg, Länsteatern på Gotland, Västmanlands Teater, Scenkonst Sörmland, Regionteater Väst – RTV Dans, Dalateatern, Giron sámi teáhter, Dramaten

STOCKHOLM. Under gemensam fana med titeln Jag vill leva jag vill dö i Sverige samlade Dramaten sju länsteatrar för att formulera sig kring begreppet nationalism. Med dansen som uttryck och satiren som vapen vreds och vändes på definitionerna av ord som demokrati, folk, identitet, utanförskap och tillhörighet. Vad betyder de här termerna för medborgare, samhället och konsten? Louise Lagerström fick en lägesrapport.

Dramaten har genom temakvällar, samtal och gästspel under det gångna året velat diskutera den komplexa innebörden av ordet nationalism. Under måndagens specialafton intog länsteatrar från Kiruna i norr till Blekinge Kronoberg i söder Dramatens lilla scen för att bjuda på fristående smakprov ur några dagsaktuella föreställningar.

Värdscenens duo Andreas T Olsson och Reuben Sallmander dyker beckettskt upp ur en orange Big Bag varifrån de direkt adresserar SD:s Jimmie Åkesson. Olsson genom ett brev om hur olika de tolkar världen trots att de är årsbarn. Sallmander river istället av en provocerande transgenderjudisk vogue. In media res – en transsvensksuell vanföreställning jiddrar med emfas om normativitet, uddevallianer, förintelsen och den ännu ej fastlagda definitionen av en svensk. Paret sätter kvällens återkommande satiriska ton. (Läs Nummers recension av In media res här.)

Paragrafryttarna i Västmanlands Teaters Den svenska demokratins historia går nitiskt tillväga i värderingen av ordet demokrati, av grekiskans folkstyre. För att så småningom konstatera att storvulna ord om allas lika människovärde och rättigheter hamnar i en evig vitbok, och definitionen av folk blir så snäv att snart sagt alla utom kungen kan uteslutas. Även ansvar har sina gränser.

Samerna, vårt lands urbefolkning, blir något av kvällens symbolfråga. Hur mycket samer är de egentligen? I Giron sámi teáhters Våga yoga ställs frågan om etnicitet och grupptillhörighet på sin spets när ett lesbiskt par har olika åsikter huruvida sameidentiteten sitter i spermier eller i den egna definitionen av den. Vilka befinner sig inom gruppen? Vilka riskerar att hamna utanför? Varför tenderar gruppen så ofta att vilja renodlas?

Rösterna av oro och rädsla ekar genomgående. Misstron mot demokratin ventileras mest oförsonligt och otäckast i monologen Smålands mörker (läs Nummers recension här) baserad på Henrik Bromanders svarta serieteckningar. Lika omsprungen av den globaliserade kapitalistiska världen framstår den maktlöse svenske mannen i Vår längtans bygd - en ekonomisk rapport från Dalateatern.

Vänder man världen 180 grader kan perspektiven bli än tydligare. I scenkonst Sörmlands allegori Grannlandet rasar idyllen i Fosterlandet där en kvinna tvingas på flykt till grannen vars nationalkaraktär hon inte förstår sig på. Lika lite som han gillar inkräktare på sitt territorium.

Mellan de synliga och osynliga gränsdragningarna rör sig människorna likt hubotar i regionteater Västs dansföreställning På gränsen. Priset för att få vara innanför kan också bli för högt.

Kvällen avslutas med, och kanske också sammanfattas genom, Gutasagan 2.0 från Gotland. Den åttahundraåriga krönikan binder samman historien med satellitåldern och människosläktets tidlösa drift att söka sig vidare, upptäcka och annektera nya landområden, till och med rymden. Som ett folk men också hennes starka revirtänkande och drift att dra gränser.

Kvällens insikt är att nationalism kommer att tolkas, gestaltas och diskuteras i evighet.

Louise Lagerström

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare