”Vi & dom” står det på en stor skylt som projiceras i scenfonden. Till en mix av äldre och nyare svensk musik, där textrader med orden ”land” och ”Sverige” har samplats, rör sig skådespelaren Daniel Goldmann ensam in på scenen.
Han är klädd i svart kostym och vit skjorta och dansar en sällsam koreografi. Den verkar bestå av en mängd olika mimrörelser som är högst specifika och till en början inte självklart hänger ihop – han hasar böjd som en äldre man, tränar på gym eller skruvar som en fabriksarbetare på osynliga föremål, smidigt växlande från osynligt löpband till löpande band.
Under den närmaste timmen kommer jag dock att känna igen rörelserna från de tio olika monologdelar som bildar Ur svenska hjärtans djup – det är smart nyfikenhetsväckande att inleda med en rörlig resumé i förskott. Sedan följer nämligen ett collage av olika röster från personer som bor i landet Sverige och deras tankar om vad det är och vilka som passar in och hur man får vara. Vad som är främmande.
”Ingen vill att pizza och kebab ska vara svenskt, man vill inte det. Det är inte vår grej”, förklarar personen som köper ”det vanliga” (kebab) på Pizzeria Viking, och i en lång svada under väntetiden lyckas både berömma inrättningen för att de gör den bästa kebaben och naivt och alltmer rasistiskt resonera kring ursprung och kultur, och saker som att de borde kalla stället för vad det är, ”Turkmenistan Kebab & Pizza”.
Anders Duus text är en av 100 kortmonologer som ingår i projektet Ur svenska hjärtans djup. Projektet, som startades av fyra dramatiker efter riksdagsvalet 2010, har som strävan att göra teatern mer tillgänglig och diskussionen om det främmande mer angelägen, genom att erbjuda dessa manus gratis för uppsättning av vem som helst. Boulevardteatern och Daniel Goldmann har nappat på erbjudandet. Nyskriven dramatik är lyx.
Andra intressanta texter av Jörgen Dahlvist och Vanja Hamidi Isacson stannar i mitt minne. Men ett problem är det fragmentariska i collageformen. Det är många korta treminutare som sveper förbi över scenen och kanske är det i kombination med Goldmanns kvicka mimiska manér, som medvetet och oerhört rutinerat växlar mellan över- och underspel, som en lätt distans infinner sig. En längtan efter att få sjunka ner djupare, särskilt i det här ämnet som liksom dallrar av relevans detta valår där den svenska rasismen är en av de stora frågorna.
Men jag ser och förstår ambitionen att med dramatisk lätthet och rörlighet sätta i gång tankar hos åskådarna utan att de riktigt märker det. Säkert en bra grund för moraliska och filosofiska klassrumsdiskussioner (så är salongen också fylld av ungdomar). Vilka är ”vi”, vilka är ”dom” och vad är ”Sverige”?
Loading ...
