Så sant om kvinnorFria Teatern i Stockholm spelar Ann-Charlotte Lefflers drama Sanna kvinnor från 1883. Foto: Mikael Silkeberg
Recensioner [2010-03-15]

Så sant om kvinnor

Sanna kvinnor av Anne Charlotte Leffler
Scen: Fria Teatern
Ort: Stockholm
Regi: Ulla Gottlieb
Scenografi: Bengt Fröderberg
Ljus: Emma Magnhagen
Kostym: Sara Rollof-Schedin
Mask: Marie-Louise Hellberg
Medverkande: Malin Güettler, Håkan Jonson, Per Lasson, Anna Littorin, Birgitta Sundberg, Olle Sundberg
Länk: Fria Teatern


recension/teater. Ann-Charlotte Lefflers drama från 1883 diskuterar den lag från 1874 som gav en gift kvinna rätt att förvalta både egen lön och egendom. Nummers Birgitta Haglund har sett en av förförra seklets mest spelade dramer pånyttfödas på Fria Teatern i Högdalen.

Kan en ”sann kvinna” gå emot sin mans vilja? Frågan som väcks i Ann Charlotte Lefflers pjäs verkar kanske mossig. Vad är förresten en ”sann kvinna”? Men detta drama rymmer fortfarande aktualitet och faktiskt viss sprängkraft i sin tematik – kvinnors ideliga självuppoffringar, viljan att vara till lags, förlåta det oförlåtliga. Och kanske i förlängningen: duktig-flicka-syndromet?

Leffler är en av kvinnorörelsens mest omtalade frontfigurer inom litteraturen. Hennes dramer spelades flitigt under 1880-talet och har de senaste åren åter plockats fram, inom till exempel Spetsprojektet. Pjäserna behandlar sociala och moraliska dilemman. Och jodå, det är en saftig lojalitetskonflikt som Fru Bark ställs inför i Sanna kvinnor. Ska hon säkra sin familjs ekonomiska framtid, eller falla till föga för sin spelmissbrukande mans påtryckningar? Ska hon ha rätt att förfoga över sitt eget arv? Politik på familjenivå.

Familjen Barks radikala hjärna är tveklöst dottern Berta, intensivt och fint gestaltad av Malin Güettler. En framåtpekande motpol till Birgitta Sundbergs vekhjärtade, hukande hustru, som flyr till sin stickning när det blir för svårt. I en talande scen gör Bertas svåger entré och räcker över sina handskar till henne, som till en passupp. Högst motvilligt tar hon slutligen emot dem. Berta kan argumentera för sin sak, hon är vasstungad, vågar opponera sig och hon är handlingskraftig. Alltför manliga egenskaper i hennes ogillande fars ögon.

Först tycker jag Håkan Jonsons Herr Bark känns som en kliché av en patriarkal skitstövel, vilket också ligger i hans repliker, att han blir väl lätt att avfärda. Men jag ändrar mig. Bark är en ständig svikare och mästerlig manipulatör, som spelar flinkt på sin hustrus skuldkänslor. Draget till sin spets blir det förfärande och upprörande komiskt. Medan Ulla Gottliebs regi istället lyfter fram det ömsinta och rörande i scenerna mellan modern och Berta. 

Några kvinnor i raden bakom mig kommenterar föreställningen högt när det hettar till. Och visst är det engagerande och mestadels välspelad teater, som visar på att vi trots allt har kommit en bit på väg när det gäller synen på könen. Men också på hur besvärliga, och samtidigt lockande, de kvinnor ofta upplevs som vägrar anpassa sig. Fortfarande.

Birgitta Haglund

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (9 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare