Nina Stemme skapar stor magi och gör en annars platt Salome tredimensionell. Foto: Carl Thorborg/Kungliga Operan
Recensioner [2013-12-03]

Salome med brutala penseldrag

Salome
Musik: Richard Strauss
Text: Hedwig Lachmann efter Oscar Wilde
Dirigent: Lawrence Renes
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Lars Åke Thessman
Kostym/mask: Maria Geber
Ljus: Linus Fellbom
Medverkande: Nina Stemme, Marianne Eklöf, Niklas Björling Rygert, Josef Wagner, mfl
Scen: Kungliga operan


RECENSION/OPERA. Med bravur sjunger Nina Stemme operalitteraturens svåraste roll i Sofia Jupithers uppsättning av Salome på Kungliga Operan. Men varför denna slentrianmässiga kvinnosyn, undrar Nummers Ditte Hammar.

Fyrkantiga scenerier och övergrepp mot kvinnor är ”det nya svarta” inom svensk opera just nu. Så har det varit i flera år. Kan inte någon komma och fiska upp operan ur denna stillastående göl snart?

När Salome sätts upp på Kungliga operan med världssopranen Nina Stemme i titelrollen är det förstås en stor händelse. Rollen anses vara en av operalitteraturens svåraste. Och den gammaltestamentliga handlingen är inte heller särskilt lättsmält.

Prinsessan Salome blir besatt av den allvarsamme, sexualfientlige profeten Johannes (Josef Wagner), som satts i fängelse av hennes styvfar Herodes (Niklas Björling Rygert). Johannes anklagar den kungliga familjen för att vara alltför utsvävande och nobbar Salomes försök att kyssa honom. Till slut kräver Salome istället att få Johannes huvud på ett fat. Som motprestation dansar hon ”de sju slöjornas dans” för sin gubbsjuke styvfar Herodes.

Oscar Wilde hämtade historien från Gamla testamentet. Operan gjorde skandal när den uruppfördes vid förra sekelskiftet. Göteborgsoperans version blev också omtalad för sin brutalitet 2011, med knark och gruppvåldtäkter. I Sofia Jupithers version är våldet jämförelsevis nedtonat, men däremot är kvinnorna om möjligt ännu mera objektifierade. Lars Åke Thessmans scenbild är nutida, mycket spetsig och vass, med någon sorts halvnakna prostituerade som vacklar runt tillsammans med kostymklädda herrar. Profeten Johannes hålls inlåst under en metallucka. ”De sju slöjornas dans” blir en sadomasochistisk orgie med Salome i koppel. Jag hade önskat mig något mera subtilt, både på scenen och i orkestern. Ibland undrar jag om dagens opera inte riktigt längre klarar av det organiska, det sensuella? Är det därför man så ofta målar med den stora brutala penseln istället?

Hur som helst – Josef Wagners röst har både behag och pondus. Han är trovärdig och intressant som den bittre profeten som verkar ha transformerat sin sexualskräck till en självgod och fördömande religiositet. Men det är förstås Nina Stemme som skapar den stora magin och gör en annars platt föreställning till tredimensionell. Hennes makalösa röst skapar märkliga effekter i kroppen, håren reser sig i nacken och på armarna när hon tar sina höjdtoner. Det är omöjligt att inte bli en del av hennes klangkropp och att kliva rakt in i hennes sceniska vansinne. När hon till slut kysser Johannes döda kropp och sjunger att ”kärlek smakar bittert, men vad gör det?” är det på något underligt sätt hon som ändå avgår med segern, det är henne vi tror på.

Ditte Hammar

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (14 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

5
  1. Jens 2013-12-05 09:04

    Stemme är helt makalös. En sådan insats har vi inte upplevt på Operan på mycket, mycket länge. Världens bästa operasångerska ! Jag gillade även scenogrfain och regin samt Josef Wagner som Johannes.

  2. Pingback: Salome en födelsedagsfest som blev den finaste födelsedagspresenten | Operalogg

  3. Johnston 2013-12-12 09:33

    Regissören – och debutanten – Sofia Jupither får underkänt. Mycket kunde ha varit bättre. Vad var till exempel poängen med att inte låta halshugga Johannes Döparen? Är inte det vad pjäsen Salome handlar om?

  4. Sören Törnkvist 2014-01-05 07:39

    Fin musik och starka röstprestationer. Men behövs verkligen en opera om dekadanta hovmiljöer och en hormonstind och bortskämd tonåring? Har sett operan tre gånger (Birgit Nilsson och 2 x Nina Stemme) och går hem lika uttråkad denna gång.

  5. Sten 2014-01-20 11:27

    Nya Testamentet! Nya! Märks att klassisk bildning inte är populär nuförtiden.