Daniel Adolfsson och Logi Tulinius spelar bröderna som växer upp i olika hem. Foto: Lia Jacobi
Recensioner [2013-03-25]

Sentimentalt om brödrarelation

Blodsbröder av Willy Russell (dialog, musik och sångtexter)
Översättning sångtexter: Sven Hugo Persson
Översättning dialog: Elisabet Ljungar
Scen: Teater Västernorrland på Sundsvalls teater
Ort: Sundsvall
Regi: Markus Virta
Scenografi/kostym: Lotta Nilsson
Medverkande: Anita Nyman, Helena Svartling, Gisela Nilsson, Åke Arvidsson, Logi Tulinius, Daniel Adolfsson, Camilla Eriksson, Jens Lindvall, Anna Lax, Tord Lundgren, Camilla Weiman
Orkester: Göran Lidén, Hannes Lidén, Lars-Peter Jansson, Niclas Gustafsson, Agneta Wiberg, Pål Christensson/Johan Selin
Länk: Teater Västernorrland


RECENSION/MUSIKAL. När Teater Västernorrland spelar den brittiske dramatikern Willy Russells musikal Blodsbröder, liknar handlingen, trots goda sång- och spelinsatser, mest ett otippat inlägg i surrogatmödradebatten. Karin Kämsby undrar varför en länsteater ger sig på musikalgenren.

Scenografin, signerad Lotta Nilsson, visar en övergiven fabriksinteriör vars grå betongväggar och trasiga fönsterrutor gör sig oväntat bra på Sundsvalls teaters tittskåpsscen. På det smutsiga golvet skymtar tre kroppar. Berättaren Anita Nyman, här i en uteliggares gestalt, sjunger om en fattig, ensamstående flerbarnsmamma som får tvillingar och lämnar bort en av dem.

Den bortlämnade pojken Eddie (Daniel Adolfsson) kommer till ett överklasshem där han får en psykiskt störd mor (Gisela Nilsson) och en frånvarande far. Trots det utvecklas han till en välartad, socialt fungerande man. Brodern Mickey (Logi Tulinius) blir kvar hos sin mamma men hamnar i fängelse och får psykiska problem. Av Helena Svartlings varma och skönsjungna rolltolkning att döma är mamman väl fungerande och han borde ha klarat sig bättre.

De ackompanjeras av en levande orkester väl dold bakom det naturalistiska kulissbygget. Musiken är föreställningens styrka, men så välspelad att den tenderar att få ett egenvärde i stället för att hjälpa fram historien. Den hade behövt vara ruffigare och hesare.

Också skådespelarna gör bra ifrån sig. Logi Tulinius och Daniel Adolfsson spelar fram en uppenbar närhet och värme mellan tvillingbröderna. Deras käcka kompis Linda (Camilla Eriksson) lyckas få in arbetsklasskaraktär i sin rolltolkning. Åke Arvidsson håller stilen som frånvarande överklasspappa, direktör med mera.

Anita Nyman som berättaren gör starka sånginsatser, men mellan varje scen talar hon om vad som ska hända härnäst och om den annalkande tragedin. Det blir övertydligt och överdrivet känslosamt. Uteliggarkonceptet gör dessutom att hon förlorar i auktoritet och blir ytterligare en som det är synd om i den här föreställningen. Den tippar över i ett sentimentalt, pseudorealistiskt gungfly.

Avsikten kan vara att bekräfta en medelklassuppfattning om att lyckan är att vara rik, samt att visa vilket helvete det är att växa upp i arbetarklassen. Eller, som ett inlägg i surrogatmödradebatten, tala om att det är dumt att föda barn och lämna bort dem till andra. Eller att kritisera vissa människors önskan att skaffa barn till varje pris.

Regissören Markus Virta har valt att ge uppsättningen en karaktär av naturalistiskt/realistiskt drama i stället för att köra på med musikalstuk, balett och extra allt. I ensemblescenerna saknas det koreografi och de medverkande hoppar och flaxar omkring. Uppsättningen hade vunnit på att acceptera att den är en musikal.

Troligen väljer Teater Västernorrland att spela musikal för att locka mer publik. 2008 lyckades teatern dra storpublik med Cabaret. Men det är lättköpt av en länsteater att välja musikal- och showvägen i stället för att undersöka regionen de verkar i, prata med människorna där och göra teater som angår dem och deras liv.

Karin Kämsby

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (16 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!