Foto: Louise Billgert
Recensioner [2013-08-19]

Sex, lögner och psykiatri

Stulna juveler av Kristina Lugn
Scen: Stockholms Stadsteater
Ort: Stockholm
Regi: Åsa Kalmér
Scenografi: Åsa Kalmér & Ann Bonander Looft
Kostym: Ann Bonander Looft
Mask: Susanne von Platen
Musik: Niko Röhlcke
Ljus: Patrik Bogårdh
Projektioner: Åsa Kalmér & Jörgen Hjerdt
Ljud: Terese Johanson
Medverkande: Gunilla Röör, Lennart Jähkel, Hanna Roth, Vanna Rosenberg, Jakob Eklund, Lilian Johansson, Sandra Redlaff
Länk: Stockholms stadsteater


RECENSION/TEATER. ”Det är ett sorgearbete att leva.” Poeten och dramatikern Kristina Lugns texter bjuder inga falska illusioner. Stulna juveler i Åsa Kalmérs sofistikerade regi och väldressade inramning på Stadsteaterns stora scen gör Louise Lagerström upplyft nedstämd.

Tänk att Kristina Lugn danades i något som hette Statens normalskola för flickor och ändå blev normbefriad konstnär med en fot i Svenska Akademien och den andra på Svensktoppen. I takt med att hennes omisskännligt ordvrängande poesi, så förankrad i det vardagligt existentiella, kommer ut med allt större mellanrum, har hennes självrelaterade texter istället kunnat avnjutas titt som tätt på teatern.

Stulna juveler föräras plats på Stadsteaterns stora scen vilken scenografen Ann Bonander Looft och regissören Åsa Kalmér — som tidigare iscensatt Lugns Kvinnorna vid Svansjön och Det finns ett liv där borta i Vällingby — inrett skandinaviskt ”vitt och fräscht”. Men mot den kliniska fonden där lugnande naturmotiv och öppna brasor projiceras, utspelar sig ett välregisserat emotionellt, psykomedicinskt och socialt kaos.

Centrallyrikdrottningen Majvor (Gunilla Röör) vaknar upp i den sobert ljussatta sängen efter en natt med patient- och kvinnoföraktande psykoanalytikern Rune (Lennart Jähkel). Återuppväckt som sexuell varelse och med en metaforspäckad monolog på läpparna inser hon inte att hon egentligen har blivit utsatt för en våldtäkt. Den cyniske Runes senaste behandlingsmetod.

Kring de två snurrar snart sköterskor, döttrar och en journalist på jakt efter ett scoop, i en kärlekskarusell med grova gester som ur en commedia dell’arte-föreställning. Eller kärlek förresten. Alla är fullkomligt uppslukade av bekräftelsebehov samt egna uppgörelser. I ett absurdistiskt uppskruvat tempo löper relationsförväxlingarna amok för att fastna i ett jättelikt sladdhaveri.

Andra akten försöker trassla upp knutarna och både tajming och tempo infinner sig tydligare i en dramaturgisk struktur. Personerna talar med varandra om än i konfrontation. Medan musikaliska inslag, från blues till musikal ger en ny klang som bär ut i salongen.

Lugn som den ålderstigna kvinnans språkrör och försvarare låter Majvor (som ibland bara orkar vara en dålig mor) bli både sinnlig, självcentrerad och ömkligt gnällig. Röör får agera sitt breda register från valkyria i stickad rustning (Bonander Loofts kostym) till svartklädd brud bönandes om tabletter för att avsluta eländet. Och även om Jähkel knappast har problem med skitstövelkaraktären är det birollerna — Jakob Eklunds nervöst trampande läkarkandidat med försynta drömmar om ett slentrianliv i Blåsut, och Vanna Rosenbergs ”wallflower” med behärskad inneboende glöd — som får mig att känna att människorasen är lite älskansvärd ändå.

Är jaget egentligen intressant för alla utom dem som är jag? Kristina Lugns pendlande mellan det egofixerade och drastiskt självironiska i samspel med ett språk som alltid vänder upp och ner på det förväntade är oemotståndligt. I Kalmérs väldressade inramning blir det inte sämre.

Louise Lagerström

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (4 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare