RonnElforskLipskerSTORRonn Elfors Lipsker driver både med sig själv och judiska mödrar i sin enmansshow Judarna måste vá tokiga.  
Recensioner [2013-03-08]

Sirlig ståupp med svärta

Judarna måste vá tokiga
Av och med: Ronn Elfors Lipsker
Scen: Kafé Klavér
Ort: Stockholm
Länk: Kafé Klavér, Judisk humor


RECENSION/STÅUPP. I Judarna måste va’ tokiga lägger ståuppkomikern Ronn Elfors Lipsker ut texten om judiska mödrar på gränsen till nervsammanbrott. På Kafé Klavér ser Jon Asp judiska nidbilder övergå i föreställningen om svenskar utan civilkurage.

Medan litterära svenskjudiska familjekrönikor, som Leif Zerns och Göran Rosenbergs utmärkta från förra året, nästan uteslutande handlar om fadern, med modern förpassad till hemmets anonymitet, är det ombytta roller som gäller när fördomar om och av judar turneras av ståupparen Ronn Elfors Lipsker. Han är själv jude och kvällen till ära prydd i kippa för att visa mod och kanske bryta tabu.

Som röd tråd genom en sympatisk enmansshow löper driften med judiska mödrar: neurotiska matfestischister på gränsen till sammanbrott. Dessutom ofelbara och frenetiskt curlande sin avkomma i en föreställningsvärld där definitionen av geni är detsamma som en medelmåtta med judisk mamma.

Endast kort sekonderad av en oslipad docka som tvivlar på förintelsen men faktiskt ”har några vänner som är antisemiter”, drar Elfors Lipsker med sirlig självdrift och betydande takhöjd ner täta skratt hos premiärpubliken, vars huvudgrupp sannolikt är judiska kvinnor med både barn och barnbarn.

Mödrar renons på det offentliga rummets takt, i kontrast till en judisk strävan att rätta sig efter goj – det icke-judiska – helst inte ens outa sin tillhörighet. Mot den höga skämsfaktorn kan en viss svennefaktor faktiskt komma till undsättning, som när en jude breakar sin homosexualitet för modern, varpå hon genmäler, ”som Rikard Wolff”, konstaterandes att det kunde ha varit mycket värre.

Det är som om den judiska kvinnan, ohjälpligt från hemmets snäva utpost, står för den judiska identiteten och det excentriska; det som den judiske (yrkes)mannen har kompromissat bort. För är det några vittnesmål som går igen i både romaner och i denna komedi är det assimileringen till det trygga majoritetssamhället. Likt en kameleontisk Zelig-figur vill juden uppgå i den gråa svenska massan, av Elfors Lipsker skildrad som passiviserade paddor, som bredvid allsköns smart elektronik endast går igång på hästkött och pedofiler.

Om den neurotiska modern är ett huvudnummer, så är det andra upprepade utfall om bristande civilkurage i skuggan av upptrappad judeförföljelse. Elfors Lipsker hanterar både skämt och svärta väl, men när han låter en förväntad punchline ersättas av uppbyggliga sentenser blir föreställningen lite splittrad, och väl förnumstigt beslöjad.

Metaforer med juden Ferdinand och tankeexperiment om förintelsekomplott lockar visserligen både skratt och eftertanke. Men ändå är det svårt att vara Woody Allen och Primo Levi på samma gång.

Jon Asp

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare