Att dansaren och koreografen Anna Vnuk har magisk touch har hon bevisat med flera egna och personliga uppsättningar genom åren, som Anna Vnuk sätter upp Cats, Solofestival med mig själv och Hårdare snabbare Anna Vnuk. Med fjäderlätt och pastellmjuk hand kan hon blanda koreografi, text och musik till underhållning så snygg och avväpnande att man inte märker den plötsliga rutschkanan rakt in i känslor och allvar. Och nu har hon gjort det igen.
Först är jag nervös över upplägget. Jag såg nyligen Teater Fryshusets vittnesmålspjäs Välkommen hem, om tre manliga kriminellas olika resor, och undrar om jag verkligen är redo för sång och dans på kvinnofängelset. Skaka både galler och rumpa?
Och visst är det ett lättsamt anslag, det här är verkligen inte ett debattinlägg om svensk fångvård. Uppsättningen leker okynnigt både med populärkulturella referenser, som musikalen Chicago och tv-serien Kvinnofängelset, och med musikalgenren.
Vi möter fem kvinnor som sitter inne på olika tid för olika brott. De presenteras snabbt med sina olika ytprofiler – Louise Peterhoffs tufft juckande förskingrare, Maria Eirefelts före detta tickande våldsbomb, benspralliga Catharina Allvin, Lisa Larssons gulliga Pippi (kan hon verkligen vara mordbrännare?) och Kajsa Reingardts moderliga narkotikasmugglare. Som upplagt för en sit-com som tv-serien Orange is the new black, särskilt när det in från verkligheten utanför dessutom kliver en ung och naiv reporter (Lisette Pagler).
Men efter hand kopplas greppet, fast med mjuka silkesvantar. Skaka galler är inte bara situationskomik i en laddad miljö, inte heller bara suveränt svängig och modern musikalunderhållning utan också ett relationsdrama om familjeband, moral, skuld, svek och kärlek. Och om kvinnor, kvinnor i grupp som stödjer och utmanar varandra.
Vnuk musikalregidebuterar här, hon har skapat musikalen ihop med kompositören Mija Folkesson och låtskrivaren David Shutrick, och det är ett lyckat triosamarbete som man vill se mer av. Låtarna tassar lustfyllt mellan musikalballad och soulig eller syntig pop och texterna är smarta och fint ordlekande.
Men det är omisskännligt Vnuks scenberättande och koreografi som skapar den där rutschkanan som får tårarna att tränga fram. Det starkaste sägs i kropparnas rörelser: cirklar, möten, styrkeuppvisningar, längtan skapar emotionella svallvågor. Sa jag magisk touch? Det handlar så klart inte om magi, utan passion och hårt arbete.
Loading ...
