I det blågrå tältet har regissören, tillika scenografen Pontus Stenshäll, kastat in plastdunkar. De staplas hit och dit och får föreställa olika miljöer. Den höj och sänkbara bakluckan på en långtradare används flitigt för entréer och sortier. En stålrörskonstruktion i fonden möjliggör spel en våning upp. Bertolt Brechts Den kaukasiska kritcirkeln från 1945 spelas i ett absolut här och nu, och ger intryck av att improviseras fram.
Teaterns traditionella konventioner vräks omkull med kraft och äntligen får även landsorten ta del av det nya som sker inom teaterkonsten. Det här är en scenkonst som formmässigt är i nivå med den samtida konsten. Innehållet är ännu skarpare.
Brecht ville att teatern skulle gestalta verkligheten och få åskådaren att vilja förändra den. På Folkteaterns tältscen avtecknas den värld vi tar del av i nyhetsmedia, med grymma diktatorer, soldater, strider och människor på flykt. Här visas också klassorättvisor och överhetsfasoner som förekommer i vårt eget land.
Om publiken går ut från föreställningen och vill förändra världen, eller om de bara blir omtumlade är svårt att veta, men möjligheten finns att de upphäver ett muntert gapskratt, minns hur Grusche (Anna Andersson) skällde ut domaren Azdak (Mats Jäderlund) och hur han dömde till de fattigas förmån. Kanhända sätter de då ner foten nästa gång de ställs inför en orättvisa eller ett övergrepp.
Eller också ser de för sitt inre öga Guvernörens hustru, hon som glömmer sitt barn när hon flyr från palatset och blir riktigt arga. Arabella Lyons gör här en noggrann studie i kvinnligt överklassbeteende. Mest förvånande är kanske att en länsteater ger sig in på att vara så politiskt radikal. Regissören Pontus Stenshäll är inlånad från moment:teater i Gubbängen, Stockholm, en fri grupp känd för politisk radikalitet och vilda klassikertolkningar.
Här handlar det om Grusche, tjänsteflickan som när kriget bryter ut flyr med guvernörens kvarglömda barn. När kriget är slut och den biologiska modern kräver barnet tillbaka vill Grusche inte släppa det och det blir vårdnadstvist. Domaren Azdak ställer barnet i en kritcirkel, här förtjänstfullt upptejpad av åklagaren (Martin Pareto), och säger åt kvinnorna att ta tag i varsin hand på barnet och dra.
Med knallpulverskott i gevären, masker, en levande skådespelare i stället för en docka som barnet, innovativt använd musik, Alexandra Zetterberg Ehns rivande sång och ett starkt ensemblespel är det här en föreställning som ingen bör missa. Rolig är den också, det var längesedan jag skrattade så mycket på en teater.