Sarah Kanes Psykos 4.48 på den Svarta scenen på Folkteatern i Göteborg, det låter tungt så det förslår. Ska vi ner i okända skrymslen? Nej, nya Svarta scenen visar sig vara en avskärmning på stora scenen, publiken lotsas in bakom ridån. Där iscensätter Konstkollektivet Snö Sarah Kanes sista pjäs, monologen som ofrånkomligen förknippas med dramatikerns död 1999. Visst ljuder självmordet som ett upprepat mantra genom texten, men det nya Göteborgsbaserade kollektivet är ute för att vidga rymden runt omkring.
Åskådarna sitter på längsgående stolsrader, mitt emot varandra, med en existentiell ångest- och vredesränna emellan. Fast Caroline Andréason börjar precis som vi. På en stol, ytterst i raden.
Runt om i det svarta utrymmet virvlar projektioner. Natten öppnar sig vackert, stjärnor och irrbloss omsvärmar oss. Men också de siffror som Kane strött in i texten. Stundvis även andra rörliga formationer samt delar av dialogen projicerad som film. Här finns en stark och vacker dynamik mellan det yttre och det inre, mellan det verbala och det visuella. Uppsättningen är i sann mening kollektiv. Regissör är Ioannis Pippis Ramos, men Heidi Saikkonens scenografi, Bahareh Ardakanis kostym, Mauritz de Vries ljus, Kostas Peppas video och Stavros Gasparatos musik är påtagliga medspelare för Caroline Andréason. Lika viktiga som texten och dess metarepresentation som papper i en pärm.
I sin förtvivlans natt rör sig Andréasons jag genom olika stadier. Inte bara fram och tillbaka över golvet, hon lyfter även genom olika lager medan kläderna skalas av. Projicerade bilder och bandade repliker skapar variation i spelet och glidningar i verklighetsuppfattningen. Här pågår en kamp med många angreppspunkter. Ett sargat, splittrat liv försöker hålla sig samman. Nyanserat, inte bara totaldesperat, balanserar Caroline Andréason övertygande i känslogungan, från kavat kontroll över medicineringsalternativen till urgröpande förtvivlan. I en hisnande bild vandrar hon genom en skog av skärvor som sänker sig från taket.
Med mjuk innantilläsning ur psykospärmen återspeglar kvinnan slutligen sig själv. Försonad, inför det skoningslösa slutet.
Loading ...
