RaymondaStorRaymonda är en fest för öga och öra med sträckta vrister, upprepade piruetter och ett överdåd av balettvärldens alla attribut. Foto: Hans Nilsson
Recensioner [2014-12-02]

Skimrande tribut till klassisk balett

Raymonda 
Musik: Aleksandr Glazunov
Koncept: Pontus Lidberg och Patrick Kinmonth
Koreografi: Pontus Lidberg
Koreografi av andra aktens Grand Pas Classique: Pontus Lidberg efter Marius Petipa
Scenografi och kostym: Patrick Kinmonth
Ljus: Erik Berglund
Dirigent: Graham Bond
Medverkande: Kungliga Baletten, se Kungliga Operan för de olika laguppsättningarna
Länk: Kungliga Operan


RECENSION/BALETT. Pontus Lidberg har gjort sig av med en hopplös handling och skapat nygammal balett av Aleksandr Glazunovs Raymonda. Anna Hedelius kliver in bakom kulisserna på Kungliga Operan.

Oavsett genre är det spännande att kliva in metauttryckens värld, vare sig det gäller att se bakomfilmen, läsa den autofiktiva dagboken eller kliva in bak kulisserna på teatern. Det har koreografen Pontus Lidberg, i gott sällskap med scenografen Patrick Kinmonth, tagit fasta på i sin tolkning av baletten Raymonda på Kungliga Operan.

Scenens fond är en spegling av den salong vi sitter och i inledningen möter vi Kungliga Operans dansare under repetitionen av, just det, Raymonda. Ett trikåklätt balettkompani i bleka jordfärger och tylliga balettkjolar blommar ut i några fantastiska ensemblescener och ur detta mjuka rörelsehav framträder så småningom Premiärdansösen med sina två kavaljerer, Premiärdansören och Solisten.

Triangeldramat mellan dessa tre bär handlingen vidare i Raymonda, en balett vars pinsamt stereotypa ursprungshistoria om hur den kristne fästmannen tar kål på den muslimske friaren, lyckligtvis har städats bort. Städat har Lidberg också gjort i Aleksandr Glazunovs Tjajkovskij-inspirerade musik och därtill har han skapat en helt egen koreografi, fri från den ryske koreografen Marius Petipas original från 1898. Detta sånär som på Grand Pas Classique, en dans som citeras i sin helhet i andra aktens föreställning-i-föreställningen.

Jo, visst är det är ett fiffigt sätt att blåsa nytt liv i en balett som på grund av sitt narrativ annars vore omöjlig att uppföra. Patrick Kinmonths kostymer är ett smörgåsbord av ornamenterade delikatesser med tåspetsskor, siden och tiaror. Kulisscenografin känns igen från Drottningholmsteatern och får, i andra aktens divertissement, orientaliska inslag. Ensemblen excellerar i den ena tekniska uppvisningen skönare än den andra och barnensemblen från balettskolorna i Stockholm och Göteborg ger ytterligare perspektiv på den vackra balettvärld, som bara kan nås med en viss mängd slit och tårar.

Hovkapellet gör romantik av Glazunovs musik, i synnerhet i första aktens drömscen, då Daniel Frankels violinsolo förstärker det sensuella i den rosenskimrande balettens koreografi.

Lidbergs Raymonda är en fest för öga och öra, det är sträckta vrister, upprepade piruetter och ett överdåd av balettvärldens alla attribut. Som hyllning till den klassiska dansen är uppsättningen en fullträff.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare