Det är något rörande otidsenligt över den städande duon Nicholas Olsson och Fredrik Söderberg i Städningens sakrament. Foto: Martin Skoog
Recensioner [2012-11-08]

Skurhinksrealism med konfettiregn

Städningens sakrament av Nicholas Olsson
Scen: Aliasteatern
Ort: Stockholm
Regi: Stefan Böhm
Scenografi och kostym: Caroline Romare
Arrangemang och kompostition: Fredrik Söderberg
Cello: Anna Wallgren
Ljussättning: Christer Norrby
Koreografi: Saeed Hooshidar
Medverkande: Nicholas Olsson och Fredrik Söderberg
Länk: Aliasteatern


RECENSION/TEATER. Arbetet är återigen på tapeten när vi får följa den arbetslöse skådespelaren Nicholas Olssons väg in i städbranschen. Anna Håkansson uppskattar den melankoli som skapas när slitningarna mellan arbetets glädje och gissel ackompanjeras av finsk tango.

Arbete eller inte arbete är frågan på allas läppar denna, trots motgångar, ovanligt inspirerade kulturhöst. På film i Gabriela Pichlers arbetslöshetsdrama Äta sova dö och på scen i Turteaterns satiriska uppgörelse med arbetslinjen i Den nya gudomliga komedin.

Nu har turen kommit till Aliasteatern och Städningens sakrament där Nicholas Olssons arbetslöse skådespelare äntligen erbjuds jobb. Visserligen som städare, men det hindrar inte hålslagskonfetti från att regna ner över arbetsförmedlingen kultur. Olsson gör skäl för alla eventuella involverade skattemedel och har själv skrivit både manus och spelar ett flertal av rollerna. Utöver sin desillusionerade men ambitiöse skådespelarnamne ger han främst röst åt Mikko Lappalainen, sin nyvunne vän och kollega på Städplaneten.

Tillsammans tar de sig an fettfläckar och ugnsbaksidor med en imponerande frenesi. Nicholas utifrån världsdramatikens stora mansroller: Woyzecks kniv skrapar bort toalettavlagringar med en effektivitet som överträffar de giftigaste rengöringsmedel, allt medan Hamlets tvivel hotar den nyvunna arbetsglädjen. Mikko skulle däremot aldrig drömma om att tvivla. Så länge han har sin finska tango är städningen och arbetet något heligt.

Musiken är också central i föreställningen. Vid Olssons sida står Fredrik Söderberg som, utöver att ikläda sig ett antal roller, ackompanjerar Olsson på dragspel och trumpet. Texterna framförs på finska och svenska och deras sorgsna strofer om vissnande blåsippor och förlorad kärlek skänker föreställningen ett välbehövligt stråk av melankoli. Det är något rörande otidsenligt över denna duo. Deras sjaviga kostymer och lite slitna uppenbarelser för tillsammans med tangon osvikligt tankarna till Aki Kaurismäkis filmer.

Olsson växlar fint mellan Mikkos osvikliga optimism och sitt alteregos ambivalens inför den nya karriären, sliten mellan fascinationen inför arbetets glädje och ilskan över usla löner och obefintliga rättigheter. ”Det här är inte teater, det här är verkligheten” bräker Mikko glatt, och i Rutavdragets Sverige kunde det inte vara mer sant.

Anna Håkansson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (11 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

2
  1. Laila 2012-11-09 02:29

    Tack för en fantastisk stund. Det kommer att behövas mycket finsk tango , eller svensk, för att överhuvudtaget överleva dessa tider. Tack än en gång.Siiitbra!

  2. Ulf Evren 2012-11-23 10:41

    Jag såg pjäsen och kunde inte annat än glädjas åt den lust och skärpa som de båda aktörerna får publiken att hejdlöst skratta med… Jag hade faktiskt en tår i ögonvrån i slutet av föreställningen. Skickliga konstnärer med stort hjärta.