En vit strömbrytarknapp är placerad alldeles bredvid min plats. Med den kan jag tända eller släcka en lampa på scenen. Men jag vågar inte, eller hinner inte, trycka särskilt mycket på den – eller är det bara att jag helt enkelt inte står ut med att göra det?
För vid varje plats på Teater Tribunalens läktare finns en knapp, och under föreställningens gång tänds och släcks ljus, surrar radioapparater av och på, brummar en damsugare, kaffebryggare eller hushållsmixer, ringer och ringer telefonsignaler … Det är ljudet av stress, soundtracket till en socialarbetares liv. Och vi är alla i publiken en del av det.
Det är en tydlig och effektiv bild som scenografen Sören Brunes och ljuddesignern Mira Eklund har skapat för Sverigepremiären av den tyska dramatikern Felicia Zellers genombrottspjäs från 2007. Vi sitter i vår publiktrappa, mittemot sitter tre socialsekreterare i sin brant trappliknande konstruktion av utdragbara lådor fyllda med plastmappar, klientfiler och problem trassliga som garnnystan, kladdiga som nudlar eller okontrollerbara som trillande pingisbollar.
Den associativa men tydliga formen behövs till Zellers skruvade, sprutande, ständigt pågående text. Hon använder vardagstalets ofullständighet för att understryka frustrationen och blandningen av både överkommunikation och brist på kommunikation i Silvias, Barbaras och Annikas tillvaro. Den utbrända chefen är borta och hans anteckningar likaså.
Regissören Johanna Holmström låter Sara Turpin, Inga Edwards och Maja Embrink hitta varsitt sätt att låta orden snubbla, hacka, ramla ut och efterhand bildas mönster i textmassan där vi kan urskilja historier om klienternas och rollfigurernas liv. Det är roligt men utan glädje. Det skruvade vrids om allt hårdare, och det gör tusen-nålar-ont när vi inser att en anmälan om vanvård har inkommit till barnets egen mammas socialkontor. Socialsekreteraren Annika planerar förtvivlat lakoniskt in ett hembesök i sitt eget hem.
Synen av de drunknande som ska rädda andra drunknande är outhärdligt högaktuell. Havet av barn som liksom pjästitelns Kaspar Hauser, det språklösa hittebarnet från 1800-talet, behöver hjälp växer samtidigt som socialarbetarna själva (till exempel det tvärfackliga nätverket ”Nu bryter vi tystnaden”) slår larm om en omöjlig arbetssituation där hjälpbehövande far illa. Ett hav av Kaspar Hausrar är en samhällsutvecklingens baksida i drabbande teaterform på Tribunalen.
Loading ...
