tobias_richard_highSTORI Bluebird sitter skådespelarna länge på scenen i en stiliserad bild av bilåkande. Foto: Anders Kratz
Recensioner [2013-11-29]

Smärtsam resa i Londonnatten

Bluebird
Scen:
Östgötateatern
Ort: Norrköping
Manus: Simon Stephens
Översättning: Leif Janzon
Regi: Tereza Andersson
Musik: Dan Andersson
Scenografi & kostym: Magnus Möllerstedt
Mask: Robin Davidsson
Ljus: Håkan Jansson
Ljud: Michael Andersson
Medverkande: Tobias Almborg, Denny Lekström, Christian Zell, Ann-Sofie Andersson Kern, Richard Carlsohn, Patrik Voight, Eva Azcárate, Marika Strand
Länk: Östgötateatern


RECENSION/TEATER. Väl avlyssnad förtvivlan. Tobias Almborg, som taxichauffören Jimmie, ja hela ensemblen imponerar i Östgötateaterns rastlösa Bluebird. Pia Huss åker taxi i Norrköping.

Den första akten av Tereza Anderssons uppsättning av Bluebird imponerar! Självklart tänker jag då på scenisk idé och skådespeleri, men också på med vilken professionalitet ensemblen behåller fokus trots att det under denna dryga timme fem gånger ringer i publikens mobiltelefoner. Ni läser rätt, fem olika telefoner skränar genom salongen utan att stängas av. Att skådespelarna inte bryter föreställningen är ett smärre under!

Ständiga och oförutsägbara störningsmoment passerar också Jimmie, huvudpersonen i den brittiske dramatikern Simon Stephens pjäs om en ensam och, som vi snart förstår, traumatiserad taxichafför. Jimmie som år efter år drivs vidare genom Londonnatten. Han kör och kör och bredvid honom på sätet växlar oupphörligt nya passagerare och livsöden. Just i hans fall tvinnar störningsmomenten faktiskt en livlina.

Jimmie rattar sin taxi Bluebird. Han är också själv en mycket olycklig fågel vars korta möten med andras känslor förmår distrahera från hans egen outhärdliga smärta. Någon gång har något hänt, en oavsiktlig handling han aldrig kan resa ifrån. Då och då söker Jimmie också nå Clare, hustrun han inte träffat på fem år. De har något de behöver tala om.

Utan andra jämförelser kommer alla dessa taxiburna och förbiglidande människoöden mig att associera till Mattias Anderssons The mental state of Sweden, som just nu spelas på Dramaten (läs Nummers recension här). Det är genom de många enskilda berättelserna vi beskriver den stora tillvaron. Ståndigt lika fascinerande.

Tereza Anderssons regi formar Bluebird till en teaterfilmisk upplevelse. Skådespelarna sitter länge på scenen i en stiliserad bild av bilåkande. Bakom dem över fondens råa betongyta, hård som livsvillkoren i en storstad, flimrar passagerarnas ansikten. Vi och Jimmie ser dem som i en jättelik backspegel. En enkel men smart scenisk lösning.

Också Tobias Almborgs gestaltning av Jimmie är ovanligt begåvad. Reaktioner och tankar drar som skyar över hans ansikte när känslor kränger mellan hopp och förtvivlan. Han, en katalysator. Han, den trasigaste av alla, som ändå mäktar ge tröst. Överhuvudtaget är ensemblespelet i första akten övertygande och engagerande tvärs genom skrällande mobiler. Andra akten, där Jimmie till slut möter hustrun, Marika Strands Clare, känns mer disparat. Här stannar spelet upp i en oerhört sorgesam men också väl sentimental epilog. Därför är det kören, klangen från alla de vinddrivna i Bluebirds natt, jag hör tona inombords under vägen ut i vinterkylan.

Pia Huss

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare