Snabbglimt i skrattspegelnKristina Törnqvists konstintresserade världsförbättrare och hennes man Johan Ulveson möter Thomas Hanzons cyniska advokat och hans fragila Anja Lundqvist i Massakerguden. Foto: Sören Vilks
Recensioner [2009-03-09]

Snabbglimt i skrattspegeln

Massakerguden av Yasmina Reza
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Staffan Roos
Scenografi: Jan Lundberg
Ljus: Magnus Pettersson
Kostym: Camilla Thulin
Mask: Janne Kindahl
Medverkande: Kristina Törnqvist, Johan Ulveson, Thomas Hanzon, Anja Lundqvist
Översättning: Anders Bodegård
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. Ingen i ensemblen slår Johan Ulveson i Dramatens uppsättning av Yasmina Rezas Massakerguden. Raserandet av den borgerliga fasaden är en tacksam skrattspegel, även om just denna mest underhåller för stunden.

Två borgerliga och välartade par, makarna Houllié och Reille (Kristina Törnqvist och Johan Ulveson jämte Thomas Hanzon och Anja Lundqvist), möts för att i all välmening göra upp efter att det ena parets son pucklat på det andras.
   Camilla Thulins kostym sitter som en smäck – från paret Lundqvist/Hanzons lilla svarta dräkt respektive eleganta kritstrecksrandiga kostym till Ulvesons motsvarighet i trygg senapsgul manchester och Törnqvists rosa kashmir, cerisa plyschbyxor och foträta skor.


Efter en avvaktande inledning där artigt urskuldande leenden utväxlas i takt med att ben korsas, inleds sakta men säkert en sejour av köns- och klasskamp där livs- och familjelögner genomskådas och penetreras.
   Det spelar ingen roll hur många gånger man sett det förut. Raserandet av den borgerliga fasaden är en evigt tacksam skrattspegel.


Och som den raseras – mobiltelefoner dränks i blomvaser, vars smakfullt utvalda tulpaner senare frenetiskt slits i stycken, årgångsrom halsas och husdjur avlivas. Paret Houllié, vars son fått stryk, är till en början i överläge.
   Kristina Törnqvist är utmärkt som den konstintresserade världsförbättraren Véronique som myser i självgod välvilja innan även hon givetvis visas ihålig. Anja Lundqvist som den fragila, konstant spyende Anette gör sitt bästa för att haka på medan Thomas Hanzons cyniska advokat, den mobiltelefonfjättrade Alain, ger manschauvinismen ännu ett ansikte.
   Men hur hårt de än kämpar når de aldrig upp till vad Johan Ulveson åstadkommer bara genom att höja ett ögonbryn. Som exempelvis i den scen där han med stor koncentration försöker blåsa liv i Alains dränkta mobiltelefon med hjälp av en hårtork. Regissören Staffan Roos låter den balansera precis på gränsen för hur lång en dialoglös scen får vara.


I övrigt är det ordrikt så det förslår och även om det bitvis är mycket roligt saknar jag den dimension som gör att skrattet fastnar i halsen.
   Massakerguden är underhållande för stunden, men snart är minnet av föreställningen lika långt borta som paret Houlliés övergivna hamster.

Anna Håkansson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (3 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Anders Stolpe 2009-03-10 10:20

    Teater, teater, teater! Reza som gjorde ART är så skicklig! Härlig skrattspegel!