Vi välkomnas till församlingen, eller rentav till dödens väntrum. En och en förs vi in till publikrummets gradänger, med stopp för handtvagning. När alla tagit plats fylls rummet av ritualer, lovsång, extas, bävan och väntan.
De ser oss i ögonen när vi passerar. Bjuder in oss med det öppna uttrycket hos den som funnit en tro. Församlingen vill innesluta oss i en gemensam förtröstan inför tillvaron bortom döden.
Vad utspelas i en sådan gemenskap? Mellan individerna och inom dem? De fyra gestalterna på scenen (Dag Andersson, Lars Bethke, Sandra Medina, Anders Larsson) kämpar. De bär, leder och trycker ned varandra. Emellanåt tycks var och en innesluten i en egen bubbla av tankar, tvivel och självrannsakan. Så möts de igen. Ömsom i omslutande gemenskap och ömsom i rasande kamp.
Med suverän tajming och total kontroll av instrumenten – kropparna, rösterna, musiken – kastar de mellan olika stämningslägen. De brister ut i stämsång, dans och obetalbara mimscener. Som när Sandra Medina tar vakten vid himmelsporten. De som närmar sig tar till sitt mest drastiska kroppsspråk för att beveka henne med sina respektive livshistorier. Stenhård avvisar hon alla. Himmelsporten eller asylnålsögat? Varsågod och välj.
Föreställningens betecknas som en bluegrass-musikal och rymmer amerikansk folkmusik, blues och gospel. Hela textmaterialet utgörs av sångtexterna som målar upp ett paradis på andra sidan. Men det är kropparna som berättar, vrider perspektiven och komplicerar bilden. På den här sidan tynger ännu synden.
Scenbilden (Linda Irenedotter Ingemansson) delas av ett vattendrag. Det snubblas, plaskas och tvagas. Den envist vidhäftande synden kanske kan skrubbas bort.
Naturligtvis för vattnet också tankarna till floden Styx. När ett stort kar baxas ner i det stävar Charons båt mot andra sidan. Ensemblen ackompanjerar sin färd med olika fågelläten i en komisk kakofoni. Och med ett av föreställningens brutala stilbrott slår plötsligt ljudet från en motorbåt in, passerar och tvingar passagerarna att parera svallvågorna.
Publiken häpnar och skrattar åt ensemblens krumbukter runt denna vår största fråga. Kanske för att ingen kan blunda för den. Och vare sig vi är troende eller inte tyngs och bärs vi av vårt religiösa arv.
Loading ...
