Ståpäls på plakatmusikalpremiärFredrik Lycke och ensemblen i Hair ger Nummers recensent ståpäls och ett emotionellt lyckorus som känns helande i kärnkraftsolyckstider. Foto: Carl Thorborg
Recensioner [2011-03-20]

Ståpäls på plakatmusikalpremiär

Hair av Gerome Ragni och James Rado
Scen: Stockholms stadsteater
Ort: Skåne
Regi: Ronny Danielsson (bitr. regi: Edward Af Sillén)
Scenografi: Lars Östbergh
Ljus: Lars Östbergh
Kostym: Camilla Thulin
Mask: Annika Öhlund
Medverkande: Bengt Järnblad, Rolf Lydahl, Claire Wikholm, Eva Stenson, Albin Flinkas, Fredrik Lycke, John-Alexander Eriksson, Oscar Pierrou Lindén, James Lund, Philip Jalmelid, Emil Nyström, David Joseph, Camilo Ge Bresky, Kalle Malmberg, Sara Jangfeldt, Anna-Maria Hallgarn, Joanna Perera Eriksson, Kitty Chan, Eva Rexed, Cilla Silvia, Christina Lootus, Frida Modén, Nadia Hussein-Johansen, Cecilia Wrangel, Scengymnasiets elever med flera
Ljud: Tomas Florhed och Terese Johansson
Länk: Stockholms stadsteater


recension/musikal. Stående ovationer i uppåt en kvart hör inte till vanligheterna i teatervärlden. Men det var precis vad som hände vid premiären av musikalen Hair på Stockholms stadsteater i lördags. Ylva Lagercrantz Spindler ser ett uppdämt behov av att lovebomba världen och krama sin granne i skuggan av pågående världskatastrofer som Fukushima.

Det är lika bra att erkänna från början: jag är ingen musikalmänniska. Ändå har jag försatt mig i situationen att recensera just en sån.
   Det har sina orsaker. Hair var nämligen min allra första dubbel-lp som jag hade vunnit genom att skicka in en liten historia om min strävhåriga tax Boss till Katrineholms-Kuriren och den kom att bli en musik- och livsstilsinjektion som förändrade mitt tidskonserverade liv på landet för all framtid.


Året var 1979 och vinylen var förstås en produkt av Miloš Formans storfilm från samma år med bland andra John Savage och Treat Williams i huvudrollerna som lika delar politiskt aktiva som höga hippies i skuggan av Vietnamkrig och atombomber. Filmen blev – precis som föregångaren musikalen som hade premiär i New York 1967 och senare i Sverige på Scala i Stockholm 1968 – en omedelbar succé. Men vad jag minns så fanns det inga nakenscener i filmen, vilket musikalen på Broadway väckte skandal med att ha i större delen av andra akten.


I regissören Ronny Danielssons uppsättning på Stockholms stadsteaters stora scen 2011 drabbas vi inte längre av nakenchock, men möjligen av det tveksamma i att gestalta en så liberal syn på droger utan att egentligen visa på dess följder. Så rekommenderas föreställningen också först från 13 år, men frågan är om den gränsen inte är lite lågt satt.
   Lågt satt är också ambitionen att synka musikalen med samtiden. Märkligt nog med tanke på att samme Danielsson för nio år sedan (2002) satte upp just en oerhört samtidsorienterad Hair i gamla maskinhallen på Kockumsvarvet i Malmö med ambitionen att skildra det mångkulturella samhället på 2000-talet.


I Stockholmsuppsättningen möter vi ingenting sådant utan mer en renodlad musikal utan några större mellansnack, trots att historien om Claude (Albin Flinkas) från överklassen som dras till ett drog- och sexmissbrukande Hippiegäng i New York för att sedan tvingas in i Vietnamkriget av sina föräldrar, tåls att bearbetas dramaturgiskt till en riktigt drabbande historia. Bara Claire Wikholm som ”konferencier” med egna minnen från 68-rörelsen och hippieerans visioner binder ihop då med nu, något som gärna hade fått ges mer utrymme.


Men musiken är det inget fel på. Den ger ståpäls från första riffet där Fredrik Lycke som Berger liksom Sara Jangfeldt som Sheila är såväl vokala som visuella upplevelse i sig, medan Oscar Pierrous Woof är den stora underhållningen, allt fint accentuerat av Camilla Thulins retroruffa kostym och Lars Östberghs trashtokiga scenografi med en extra eloge till ett innovativt användande av bajamajor.  
   Och stämningen håller i sig genom hela den närapå tre timmar långa föreställningen och till sista scenen när publiken, som just upplevt ett kollektivt Halleluja moment efter insikten att störst av allt är kärleken (kanske som en förtröstan med katastrofen i Japan och de pågående oroligheterna i Libyen på näthinnan), totalvägrar att gå. Tre extranummer med hiten Let the Sunshine in och Claire Wikholm i urtvättad Nirvana t-shirt blir det innan den dryga trettio man stora och oerhört skickliga ensemblen inklusive det gåshudsbra livebandet på scenen kan pusta ut. Och de kan de verkligen göra. Liksom teaterchef Benny Fredriksson. För det hair lär bli en ohelig kassako (Hare Krishna, Hare Krishna) som kan mjölkas en lång spelperiod framöver.

Ylva Lagercrantz Spindler

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (37 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

6
  1. Trissa beck 2011-03-22 04:46

    Kräv mer! Nej, det här duger inte. Jag har sett Hair förr och blir gruvligt sur på regissören som skildrar 60-talet som om det bara handlar om att röka på och knulla. Denna föreställning är så häpnadsväckande historielös och utan sammanhang i det som faktiskt hände då och som händer NU.
    Men ensemblen är bra!! Därför ger jag två duttar.
    Läs Expressens recension idag 22 mars – den instämmer jag i till fullo.

  2. Ylva 2011-03-22 07:43

    Svar till Trissa. Nu är ju också jag rejält kritisk till bristen på nutidsorientering och glorifieringen av droger (se hela mittpartiet i recensionen). Fyran – som kunde vara en femma – ger jag till det otroligt bra bandet med en extra eloge till basisten. Och till den charmerande och skickliga ensemblen.

  3. Hairy 2011-03-23 11:15

    Jag blir rädd. Jag blir rädd, rädd på riktigt, av att folk
    och recensenter hyllar denna döda urvattnade soppa.
    Tack gode gud för Expressens recension!

  4. Susanne 2011-03-24 06:38

    Bland det bästa jag sett. Allt från ensemblens spel- och sånginsatser och bandets skicklighet till kläder och scenografi gjorde mig helt såld! Angående historien kan jag bara säga att den finns där och berörde mig till tårar. Man måste bara tränga igenom ytan av droger, sex och hud och försöka se vad som ligger till grund för karaktärernas yttranden och handlingar. En eloge till alla inblandade!

  5. Sasso 2011-03-26 11:12

    Konfliktlöst. Jag älskar musiken och tycker mycket om artisterna. Men detta är inte annat än en konsertshow utan berättelse. Hur kan man sätta upp ett manus som är så fullständigt pårökt och utan konflikt. Inget motstånd varken i regi eller manus. Alla ska ge järnet hela tiden och förföra publiken, och det gör dom i stunden, men det för min del blir det tomt. Tyvärr. Men det är inte ensemblens fel utan regissörens och det fullständigt uddlösa manuset.

  6. Janne 2011-03-29 06:42

    ?. Föreställningen vinner på att det är bra låtar. Annars är det totalt obegripligt för den som inte känner till storyn.
    Ensemblen är bra förutom han som spelar Berger som överagerar. Scenografin är bra, men man kunde ha skippat ljuseffekterna på den svarta bakgrunden. Kläderna ser ut att vara köpta i storpack på Indiska´s rea.