Starka kontrasterPassion och död. Tulpanerna lyser röda mot vitt och svart. Kontrasterna förstärker antagonismen mellan de två rollfigurerna i Den starkare.
Recensioner [2010-02-09]

Starka kontraster

Den starkare av August Strindberg
Scen: Göteborgs Dramatiska Teater
Ort: Västra Götaland
Regi: Joaquin NaBi Olsson
Scenografi: Ellen Oseng
Ljus: Linus Widner, Elof Alexandersson
Medverkande: Erik Åkerlind, Tommy Zdunic
Övrigt: Föreställningen har producerats av Göteborgs Dramatiska Teater, Kissing Crocs Productions, Bitte warten-kollektivet.
Länk: Göteborgs Dramatiska Teater


RECENSION/TEATER. Rött mot vitt. Högljudd uppgörelse mot tystnad. På Göteborgs Dramatiska Teater pågår den nietzscheanska hjärnkampen i August Strindbergs pjäs Den starkare mellan två män i stället för mellan två kvinnor.

Där ligger han som en död, Herr Y. I en vit säng, med benens konturer skarpt tecknade under det tunna lakanet. Ögonen stängda och munnen halvöppen. Då stormar Herr X in – med beslutsamheten hos den som har allt att vinna.


Den starkare av August Strindberg är ett drama i litet format. I den enda akten synas här en hjärnornas kamp i en sann nietzscheansk anda. Pjäsen är egentligen skriven för två kvinnor men på Göteborgs Dramatiska Teater väljer man i stället att låta två män göra upp med sitt förflutna kring en gemensam karriär och kring samma kvinna.


Herr X är gift med kvinnan och har ett tryggt arbete. Men svartsjukan oroar och gnager. Ett förment vänskapligt besök hos den andre utvecklas till en uppgörelse i en till synes ojämn duell. Herr X svada bemöts tyst och endast med minspel.
   Regissören Joaquin NaBi Olsson lägger tyngdpunkten på tystnaden i början av spelet. Den får luften att vibrera av återhållen spänning och skärper sinnena. Herr X bekymmerslösa klampande omkring och dörrsmällande självhävdelse förebådar dock stormen.


Urladdningen blir kraftfullt manlig. Erik Åkerlind som den talföre Herr X förintar med stridslysten envishet och stegrande frenesi sin antagonist. Herr Y (Tommy Zdunic) placeras från början i ett underläge. Sängen han ligger i är en sjuksäng, ansiktet tärt som av en långvarig sjukdom.
   Men hans minspel förråder en vakenhet och en klar inre visshet om sakernas tillstånd. Är det kanske han som går segrande ur striden? Hos vem finns den andliga styrkan? Hos den som äger orden eller den som provocerar fram dem?


Scenen (av Ellen Oseng) är minimalistisk men vältalig: en säng, en stol och en vas med tulpaner. Allt går i vitt, bara tulpanerna och huvudkudden lyser röda. Färgerna blir som ett ordlöst eko och en förstärkning av antagonismen mellan de två rollfigurerna. Passion och död.


Men att pjäsen presenteras i manlig rollbesättning – såsom flera gånger tidigare i andra sammanhang – får mig ändå att undra varför. I en förtätad form finns här en styrka och sprängkraft som ofta är få kvinnoroller förunnat.

Iva Åberg

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (1 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare