MagnusAspegren_fotoAnnaHedelius447pxMagnus Aspegren är imponerad av den professionalitet han har mött på Riksteatern, där han nu är vd. Foto: Anna Hedelius
Fördjupning [2014-02-01]

Stolt chef på smart teater

MAGNUS ASPEGREN
Bor:
Stockholm
Tidigare yrken: Vd på Folkoperan, vd på Norrlandsoperan, rektor på Operahögskolan
Familj: Fru, tre söner och två katter

INTERVJU. Rigoletto som 16-åring och sen var det klippt. Sedan mötet med Verdi har Magnus Aspegren ägnat sitt liv åt scenen. Som vd på Riksteatern talar han gärna om konstnärligt initiativ.

Vi ses i en soffa placerad i Riksteaterns hjärta, den smått fantastiska Gatan i Hallunda, en bred korridor kantad med scenbråte och entréer in till de replokaler där teaterns rullande föreställningar sätts vid liv. Magnus Aspegren fryser. Men han blir varm av tanken på Riksteatern som en scenkonstorganisation med välmående tentakler i hela landet.
– Riksteatern är den absolut smartaste, jag säger inte bästa, men smartaste scenkonstorganisationen i landet. Ja, den saknar motstycke även utomlands. Vad menar jag med det? Jo, det är en smart organisation därför att vi samverkar med så många. Vi jobbar nära publiken genom våra föreningar. Det här med folkrörelse 2014 är det bästa sättet att sprida sig på många platser.

Han tar över chefsposten efter Birgitta Englin, som under sina nio år som vd strukturerade om, tvingades skära ned i personalstyrkan och arbetade aktivt med att bygga upp förtroendet mellan Riksteaterhuset och de 40 000 Riksteatermedlemmarna.
– Birgitta har gjort ett fantastiskt jobb. Hon har stärkt föreningarnas medverkan. Det är tack vare henne som vi står på en så säker grund och har en så tät dialog med våra ägare. Tack vare att Riksteatern är en så välskött och organiserad rörelse är det nu dags att ändra lite fokus, att ta ett tydligare konstnärligt initiativ.

Ja, Magnus Aspegren har konkreta planer på utveckling. Men låt oss först backa bandet en smula och fördjupa oss i hur denne trummande Linköpingsgrabb med rockstjärnedrömmar hamnade bakom rodret för Scenkonstsveriges största skuta. Kanske går det att påstå att allt är Verdis fel. Det var nämligen när storebror Staffan jobbade som påklädare på Storan i Göteborg som sextonårige Magnus tog tåget dit från Linköping för att se Rigoletto.
– Det var då jag förstod att man med musik kan berätta en otroligt häftig historia. Jag bestämde mig där och då för jag ville jobba med scenkonst på något sätt.

Och så blev det. Via flitiga teaterbesök på Östgötateatern, journaliststudier på Tollare folkhögskola och så småningom ett jobb som producent på Operaligan i Stockholm blev han uppringd av Sofi Lerström på Folkoperan med erbjudandet om att bli regiassistent.
– Jag låg hemma i körtelfeber när hon ringde. När jag vaknade upp ur dimman trodde jag att jag hade drömt. Det var ett drömjobb!

På Folkoperan blev han kvar i flera olika befattningar, som avrundades med en sjuårig vd-period. Så var chefskarusellen i gång. Under sex år på Norrlandsoperan sjösatte han bland annat Madefestivalen och drog i gång arbetet med Kulturhuvudstadsåret.
– Sen bestämde jag mig för att vara mer hemma, så jag hoppade av lite tidigare vilket egentligen var en stor sorg, eftersom det var så mycket spännande på gång. Men då fick jag å andra sidan möjlighet att hoppa in i högskolevärlden.

Rektorsposten på Operahögskolan hade han i fyra år, innan Riksteatern lockade.
– Det är kul att komma hit med forskningsperspektivet i bagaget, för också här finns ett otroligt engagemang vad gäller utveckling av scenkonst. Jag funderar mycket kring hur vi kan koppla det till vad som händer på det nya konstnärliga lärosätet i Stockholm (Stockholms konstnärliga högskola, som etablerades 1 januari 2014) men också de andra universiteten.

Vilka är dina konkreta tankar vad gäller Riksteatern?
– Vi har börjat med att tillsätta en danschef, Mia Larsson. Sverige ligger långt framme vad gäller dans och Riksteatern tar ett viktigt initiativ att utveckla dansen. Jag hoppas att Danssverige ser oss som en part att spela med.

Gabriel Smeets är ny konstnärlig ledare för Cullbergbaletten, en utnämning som mötte en del kritik?
– Jag har träffat honom och står förstås till hundra procent bakom rekryteringen. När han pratar om publikperspektiv, om vad dansen är och hur vi ska kommunicera med en publik stämmer det precis med vad vi ska göra. Det handlar om medskapande, deltagande och konstnärlig utveckling. Sen är han inte just den mest kända personen, men han kan prata dans och har ett enormt kontaktnät.

Ni tillsätter också en teaterchef?
– Ja, och den personen ska fortsätta arbeta med allt det bra som finns. Sista ansökningsdag är 31 januari. Efter det vill jag ha en snabb process. Det gäller att vi hittar en konstnärlig ledning som kan börja samverka och som konkret kan se var vi ska lägga fokus. Vi vet vad våra medlemmar vill. Nu ska vi omsätta det, hitta rätt samarbetspartners och rätt pjäser. Där ska vi hitta en tydligare linje kring vad vi vill. Om vi till exempel vill jobba med främlingsfientlighet, så ska vi vara väldigt tydliga med det.

Du talade tidigare om medskapande. Vad innebär det?
– För mig innebär det att man gör en produktion som till exempel Mattias Anderssons Mental States of Sweden eller Folkoperans Carmina Burana. Det handlar om att hitta nya processer och berättelser som betyder något. Alla vill vara med i dag, alla vill delta. Hur gör man det? Är vi som konstnärer rädda för det? Mitt svar är: Vi kan inte vara rädda för det. Vi har otrolig kunskap och måste våga utsätta oss själva och scenkonsten för att folk tycker saker och ger uttryck för det. Riksteatern ska våga ta nya vägar.

Kan du ge exempel på Riksteaterprojekt som har gjort det?
Lars Norén kan man inte bortse från. Han skapade scenkonst som var mitt i allt. Så har vi Jam, Länk, vi har Tyst Teater med sin Fame Visukalen och mycket mer.

Folk i glesbygden är i stort behov av Riksteatern, som står för den enda scenkonst som spelas där de bor. Är det möjligt att hitta en konstnärlig profil som passar alla?
– Absolut. Ibland gör man saker som passar vissa. Madefestivalen i Umeå är konstnärligt avancerad, men den byggde på att vi också gjorde en Trollflöjten. Men även experimentell och ny scenkonst kan vara väldigt kommunikativ. Jag tänker återigen på Mental states till exempel.

Har du hunnit vara ute i föreningarna ännu?
– Under november och december var jag ute rätt mycket. Och jag kommer att fortsätta vara ute. Jag vill få till samtal som handlar om innehåll. Vår centrala verksamhet är att vi gör scenkonst. Sen gör vi det i ett folkrörelseperspektiv, i en folkrörelse, genom en folkrörelse. Kunskapen om scenkonst är enorm inom Riksteatern, men det är viktigt att prata om hur vi ska kunna göra bättre, hur vi ska hänga med i samtiden och hur vi ska hitta en gemensam vokabulär kring vad vi vill göra. På så sätt får vi en egen konstnärlig identitet.

Hur hittar man det gemensamma språket, värdegrunden i en så stor organisation?
– Just nu är det viktigt att vi blir konkreta och hittar två-tre viktiga spår utifrån kongressens beslut och våra direktiv. Det leder snart till beslut kring vilka konstnärer vi ska jobba med och i vilken typ av produktioner.

 Hur ser du på Riksteatern som folkbildare?
– Jag tycker att Riksteatern är en folkbildningsaktör av högsta rang. Framför allt är det viktigt att fråga sig vad bildning är i dag. Skolan är en del, men ju fler saker du utsätter dig för desto större bildning skapar du dig. Ju mer vi vet och ju mer vi kan använda våra intellekt, desto större chans har vi att komma ur trauman som till exempel främlingsfientlighet. Som individer behöver vi en palett av olika verktyg att få. Där är Riksteatern en viktig aktör.

Genom att finnas till bäddar ni också för andra teateraktörer…
– Igår träffade jag Pantomimteatern. De menar att Riksteatern är en förutsättning för att de ska kunna fungera. Tack vare att vi har så starka föreningar är vi på sätt och vis hela Teatersverige. Scenkonstportalen och Utbudsdagarna är andra plattformar, där en massa andra aktörer är med. Som statlig organisation ska vi ta det ansvaret.

Du ville bli rockstjärna, du bidde chef? Vad är svårast med yrket?
– Jag känner mig trygg i rollen, men det svåraste är att inte kunna vara med överallt. Det är lätt att hamna på sitt rum med de stora frågorna i stället för att finnas på golvet. Nu är jag en tillgänglig person, alla kan nå mig, och jag är bra på att kommunicera genom olika sociala medier. Men det avgörande är personliga möten. Det är ju också det som är roligt, att åka runt och se föreställningar, att se hur Sveriges smartaste scenkonstorganisation fungerar i praktiken.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Kerstin Berg 2014-02-03 03:06

    Varje ord jag läser är som Musik, ljuvligt, och det tycks som om Kultur-Sverige är på väg att lyfta sig upp, högt upp i ljuset, så att alla kan se, med ett gemensamt krafttag fyllt av energi! Tack! Vi är många som vill delta och hjälpa till.