Werther_fotoDanielAnderssonSTORDet är några hundra år mellan dagens Hans Christian och 1700-talets Werther, men känslorna som drabbar dem är desamma. Foto: Daniel Andersson
Recensioner [2012-11-29]

Storm och längtan i gymnasiet

Den unge Werthers lidanden efter en bok av Johann Wolfgang von Goethe
Översättning: Ralf Parland, Norstedts förlag
Manus: Erik Holmström/Eva Maria Dahlin/Hans Christian Thulin
Scen: Länsteatern i Örebro
Ort: Lindesberg och på turné
Regi: Erik Holmström
Kostymdesign: Josefin Lindskog
Bearbetning: Eva Maria Dahlin, Erik Holmström
Ljud och ljus på plats: Johanna Gustavsson
Medverkande: Hans Christian Thulin
Länk: Örebro länsteater


RECENSION/TEATER. Johann Wolfgang von Goethes känslostormande berättelse om Werther blir med Hans Christian Thulin i enda rollen till en åttiotalsberättelse om åtrå och förtvivlan. Agneta Wistrand Rosendal drabbas med kraft av klassrumsteater i Lindesberg.

Johann Wolfgang von Goethes klassiker Den unge Werthers lidanden från 1774, om den dödligt förälskade Werther, är inget som självklart läses av dagens gymnasieelever. Smart drag att göra den intressant, genom att sätta upp en monolog, där då och nu flyter samman och blir en kreativ känslobubblande helhet.

Parallellhistorien är glasklar: det som hände Werther, händer pjäsens Hans Christian. Båda är unga och lite udda. Båda förälskar sig bortom vett och sans, och båda blir svikna. Det är några hundra år mellan dem, men känslorna är desamma.

Hans Christian Thulin är en suverän mästare på att blåsa liv i den handfull karaktärer han smidigt förflyttar sig mellan. Än är han sitt alter ego, en ung man i åttiotalets Malmö, än är han Werther som galet åtrår sin Lotte. Däremellan förvandlar han sig till töntig betjänt, till Lottes trolovade, Albert och föremålet för den unge Hans-Christians stora ungdomskärlek: Den starka punktjejen Kari.

Kyssandet och smekandet gör mig blyg. Så verkligt är det. Trots att Thulin är ensam på scenen, åskådliggör han sinnlig ungdomlig åtrå så starkt att man berörs många gånger mer än när man ser motsvarande på film. Han är genom hela föreställningen 110 procent närvarande och gymnasieeleverna är med från början till slut.

Peruk och frack åker av och på, en jättefläkt får vara vårvind och det kraftiga luftmotstånd Werther möts av då han i förtvivlan rider sin häst i sporrsträck. En Whiteboardtavla blir fond, där bilder av karaktärerna sätts upp och behandlas som vore de av kött och blod.

Ljud- och ljussättning manövreras fint av Johanna Gustavsson. Effekterna gör den inte helt optimala lokalen, till något helt annat. En miniarena för starka känslor där Curelåtar mixas med stämningsfulla klassiker och där trampet från Werthers förtvivlade fötter, vandrar ovanför våra huvuden. Som vore han precis där. På en osynlig övervåning.

Jag ser föreställningen på min gamla gymnasieskola i Lindesberg, en småstad i Örebro län. Kylan har precis slagit klorna i Mellansverige och minnet av de som dog av kärlekssorg, drabbar mig med kraft. De sena tonåren kan vara lika bitande som kylan som just dragit in. En pjäs som den här, kan förklara för ett ensamt sviket hjärta, att det finns fler som känt likadant. Att det går över. Att det finns annat än en iskall revolvermynning när allt tycks slut.

Agneta Wistrand Rosendal

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (14 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare