Strålande StrömquisttolkningStrömquistvärlden i scenversion. I "könsneoclean" kostym och svartvit seriescenografi hittar och fördjupar Teater Tamauer serietecknaren Liv Strömquists ton. Foto: Teater Tamauer
Recensioner [2011-02-15]

Strålande Strömquisttolkning

Whatever love means av Teater Tamauer efter Liv Strömquist
Scen: Teater Tamauer
Ort: Västra Götaland
Regi: Anders Friberg, Sara Klingvall
Scenografi: Beate Persdotter Løken
Ljus: Beate Persdotter Løken
Kostym: Heidi Saikkonen
Mask: Robin Davisson
Medverkande: Jan Ericson, Anna Gustavsson, Jarle Hammer, Sara Klingvall, Beate Persdotter Løken, Lisa Lundqvist, Ylva Nilsson
Länk: Teater Tamauer


RECENSION/TEATER. Teater Tamauer har plockat upp den coolaste rösten i jämställdhetsdebatten, och fördjupat tonen. Att kliva in på Hagateatern och se deras Whatever love means ger Nummers Liv Landell Major samma aha-upplevelse som att öppna ett av Liv Strömquists seriealbum.

Kan inte serietecknaren Liv Strömquist snart punktera alla pladdriga debatter, igen? Som den nu pågående om fattiga barn, eller den om att det är så synd om Mannen?
   I och för sig har hon egentligen redan gjort det senare rätt ingående, både med Einsteins fru och Prins Charles känsla – de båda album som ligger till grund för Teater Tamauers pjäs Whatever love means.


Strömquist kan som ingen annan sätta fingret på det samtida skoklämmet med sin geniala kombination av fulsnygga teckningar, historiska referenser och absolut språkgehör. 
   Idén att iscensätta hennes koncisa verk är så klart strålande, och Tamauers genomförande ter sig fullständigt självklart. Att kliva in på Hagateatern är i princip en på pricken lika ”soft” ahaupplevelse som att vända blad i en Strömquistbok.


Vi kastas direkt in i en pladdrig tjejkväll i tredje riket, och får sedan ta del av en lista med favorittorskar. Jarle Hammer fyrar effektivt av Gustaf Fröding, Hugh Grant och Georg Brandes, varpå speakern Janne Ericsson med pläd och memoarer i knät avslöjar sin rätta identitet: Arne Weise.
   Sara Klingvall gör Victoria Benedictsson, Albert Einstein och så småningom prinsessan Diana. Så blir det fler listor, som den med de mest störiga inläggen i prostitutionsdebatten (och undertecknad känner sig träffad), eller den med tidernas mest provocerande pojkvänner vilket inkluderar en skönt tvetydig Ericssontolkning av Whitney Houston.


Kostymen är könsneoclean med kiltar, koftor, kavajer och lite spret. Den och scenografin går i svartvitt, och rymmer en estetik som är omsorgsfullt förankrad i Strömquists värld. Tamauer förstärker dessutom hennes lyriska nerv med en grymt snygg ljudbild.
   Jag gillar särskilt den närmast koreograferade scenen där prinsessan Diana flyter bort, avdomnad i sin ångest.


Och så detta att man har haft vett att hålla fast vid Strömquists obetalbara sätt att formulera sig. Alla som gillar att recitera henne får sitt lystmäte, eftersom Tamauers iscensättning plockar texten direkt ur albumen.
   För mig är Liv Strömquist den coolaste rösten i jämställdhetsdebatten just nu – att Tamauer lyckas hitta och fördjupa hennes ton imponerar, på riktigt.


LÄNK
Liv Strömquists webbplats

Liv Landell Major

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (33 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare