Charlotte Engelkes är något av ett unikum på svensk scen. Gång på gång uppfinner hon sig själv på nytt och tar estraden i anspråk med sådan glädje och självklarhet att det inte går annat än kapitulera. Inget ämne tycks denna amazon främmande. Sist lustmördade hon August Strindberg i Fröken Julie – the musical (läs Nummers recension här), dessförinnan var det Richard Wagner (läs Nummers recensioner av Flygande holländare samt Siegfrid – the very Wagner) och så Robert Louis Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde . Nu utforskar hon Svarta hål i en musikal skriven av Sophie Holgersson (text) och Leif Jordansson (musik). Tillsammans med Peder Bjurman står Engelkes själv för regin.
På Södra teatern är scenbilden en lek med vaudevillens alla estetiska uttryck. En röd sammetsridå, svartglittrig kostymering och ett magiskt spel mellan ljus och mörker. Engelkes själv och den även tidigare parhästen, Lindy Larsson, står i centrum av en femhövdad ensemble där Jordansson och medmusikanterna Tomas Hallonsten och Erik Nilsson kastar sig lika flyhänt mellan instrumenten – gitarr, trummor, synt, banjo, ukulele, theremin, dragspel – som musikstilarna. Hoppsan där lät det som Tom Waits och nu kom en stämsång a la Beatles, nu lite brittisk folkrock.
Och handlingen då? Ja, den spretar i början, med lite allmänfilosofiskt snickesnack på Magnus, Brasse och Eva-manér kring vad som är här, där, före och efter, alltmedan de, ur vita papper, urklippta svarta hålen hissas mot universum. Men så småningom blir riktningen tydligare och föreställningen utvecklas till en allt vildare kabarét om universums outgrundliga oändlighet och människans litenhet i förhållande till densamma. Det är lätt att se ironin i hur vi på jorden bevakar förlorade strumpor i tvättstugan (och nu är det strumporna istället för hålen som hissas mot universum), medan ”in space you are minor, size has it all”. Det senare sjunger Lindy Larsson med en utstrålning som kunde räcka för en minst tiodubbel så stor scen, men som förstås är ack så förhäxande för den som sitter nära.
Lika strålande är hans Danse Serpentine i långa svarta tyger, eller hans plastiska gestaltning av begreppet ”mörk materia” i axelbar glitterklänning. Charlotte Engelkes är inte sämre. I ett av de pampigare numren gestaltar hon med storslagenhet Mrs Big Bang i grön krinolin och röd peruk.
Ja, det är de väl tilltagna uttryckens kväll, de befriade och befriande uttryckens kväll. Svarta hål blir dels till en metafor för de känslor, stora som små, som intar oss och kanske äter upp oss, men också för den tillvaro vi lever i och samtidigt vet så oändligt lite om. Ett svårgripbart ämne, kvantfysiken, passerar revy på 90 minuter. Och vi känner oss, om inte upplysta, så i alla fall upprymda! Inte illa!
Loading ...
