Sanningen ifrågasätts på Playhouse

Vi vägleds in i handlingen av Man, en kombination av berättare, protagonist och författare till det drama vi just ska bevittna. Björn Lönner gör honom charmigt älskvärd i sin stapplande osäkerhet och självreflexion. En postmodern antihjälte som snart visar sig vara en raffinerad historierevisionist och rasist. Han introducerar oss för ett triangeldrama där han spelar den självutnämnda huvudrollen, en misslyckad, men missförstådd helyllekille. Hans antagonist är den framgångsrike egenföretagaren och före detta friidrottaren Cody, spelad av en taggig, men energisk Jimmy Endeley. En kille som alltid har fått det han pekat på, däribland Mans gamla ungdomsförälskelse Belinda. Till råga på allt är han svart. Belinda är den förbisedda hustrun, i Hilderun Gorpes gestaltning en bitter, bedagad skönhet, vars liv (och roll) hamnat i skuggan av de båda männens uppgörelser.
   Det direkta tilltalet gör publiken till mer eller mindre frivilliga medskapare av Mans efterhandskonstruktioner. Han iscensätter helt enkelt det vi antas vilja ha; en historia där allt antingen är svart eller vitt. Därmed åskådliggörs teaterns lögner, men vad är det egentligen som blottläggs? Det som utspelas på scen blir aldrig mer än en såpopera, något som utspelas bakom glas. En känsla som förstärks av de uramerikanska spelplatserna (gallerian, vardagsrummet, dinern, grillen) och det lite styltiga skådespeleriet. Det ständiga ifrågasättandet av sanningen blir till slut en av föreställningens svagheter. För vad finns egentligen kvar att tro på när bristen på trovärdighet är det som avhandlas?