När vi pratar miljö med våra barn försöker vi gärna undvika undergångsterminologi, även om det innerst inne känns som att vi sitter och är uppgivet efterkloka nu. Men kombinationen miljödebatt och barnteater känns svår av flera anledningar. När det är dags att se andra miljöpjäsen för barn på en vecka har jag redan konstaterat är det lätt att det blir övertydligt, särskilt om man inte har något mer än miljödebatt på hjärtat.
När Pantomimteatern och mim-dansar-regissören Jimmy Meurling gör Tellus – ett rymdäventyr om hur vi tar hand om vår jord och varandra är det lyckligtvis inte så mycket ett debattinlägg, snarare ett balettinlägg i miljöfrågan. Pantomimteatern jobbar huvudsakligen visuellt och när Meurling regisserar blir det inte oväntat ganska dansigt.
Och när man kretsar kring ett ämne som livet på planeten Tellus med dess begränsade resurser blir det faktiskt mycket trevligare att se på utan prat. Kanske för att rörelsebaserad scenkonst alltid i första hand skildrar människan själv. Vi förstår miljöallvaret samtidigt som vi får njuta av scenkonstens magiska styrka. Vi får uppleva och tänka, men slipper tjatet.
Scenrummet är först mörkt och stjärnklart. En liten lysande blå boll fångar uppmärksamheten, poängterar rymdens oändlighet och människans litenhet. Sedan flyttar familjen Blom och familjen Stjern in på varsin del av den symboliskt upphöjda jordrundeln och det blir lätt att tänka sig en uppdelning mellan öst och väst. Och ännu mer så när en rymdraket byggs.
Det handlar alltså inte bara om miljön här, lyckligtvis, utan om det lite större temat relationer och att samsas om något gemensamt, om vårt gemensamma ansvar för planeten Tellus.
Pantomimräven Bo W Lindström gör alla rollerna tillsammans med Ulrika Mannerfelt. Kostymerna som går rymdobligatoriskt i silver har orange respektive blå detaljer som markerar familjetillhörighet. Alla är energibanditer och har nåt slags ackumulatorer som kopplas med kraftfullt sug direkt mot marken så att familjernas lampor ska lysa, varpå jorden dräneras på dess resurser (Eller är det kärnkraften som är hotet här? En av apparaterna har i alla fall en radioaktivitetssymbol …). Elektrominimalistisk musik understryker forcerat faran, en krigsliknande konflikt uppstår och slutligen blir hela jorden svart. Men hopp finns i en blomma. Och vi får solrosfrön med oss hem i en påse.
Visst känns det förenklat. Men ändå ganska fint.
Loading ...
