"Snygg, smart och samtidskritisk",  skrev Nummers teaterkritiker Linda Isaksson om uppsättningen. Sedan fortsatte den i Mattias Anderssons Brott och straff-trilogi och föreställningen Att döda ett tivoli. 

Under 2009 kulminerade så trenden i Carina Reich och Bogdan Szybers Unknown Pleasures på Pusterviksteatern, för att slutligen landa på Dramaten i Stockholm. Först som några korta scener i Michael Thalheimers uppsättning av Kasimir och Karoline, sedan mer explicit i Killinggängets omdiskuterade föreställning Drömmen om herrön och dess utläggningar om ett "dödens fält", något av ett antinöjesfält där ett lustigt hus bara visar sig vara "en helt vanlig fastighet med taxeringsvärde".
 
Den gemensamma nämnaren för alla föreställningar? Nöjesfältet, förstås. Och i tre av fem nämnda föreställningar, även Lisebergs Göteborg, så klart. För lever man i en stad som domineras av en stor grön kanin, så måste det ju smyga sig in i repertoaren, denna övertydliga symbol för livets galenskap, dess toppar och dalar, kommers och nöje. Som kanske också kan ses som en symbol för slutet på det nya millenniets första teaterdecennium.