The Mental States of Gothenburg på Angereds teater

Regissören och dramatikern Mattias Anderssons The mental states of Gothenburg är något så unikt som ett drama taget ur verkligheten. Ordagrant. Om man bortser från de 13% som dramatikern själv författat förstås.
   En kvadrat av olikfärgade plaststolar utgör gradäng på en i övrigt tom scen. Skådespelarna sitter mitt ibland oss. Studio Oscuros lysrör i taket är fullt påslagna. Djupintervjuer om livets innersta mening, gjorda på tio slumpvis utvalda tjugoåringar i Göteborg är sammanställda av dramatikern och skall gestaltas. Vad är kärlek? Finns Gud? Min fråga blir: Kan detta bli intressant scenkonst? Och svaret är ett rungande ja! Samtliga i den sjuhövdade ensemblen gör ett väldigt gott jobb. Det är tight, samspelt och ofta vansinnigt roligt.
   Sticker ut gör Sofia Pekkari som med sin snudd på självlysande närvaro får mig att både flabba högt och vrida mig av obehag. Även Ove Wolf är framstående i sin tolkning av Laszlo, en trasig ung kille med obehagligt tungt bagage. Mattias Andersson lyckas med konststycket att förvandla dessa ungdomars ord till intressant dramatik och hans skådespelare har med lyhördhet förvaltat materialet. Musiken av Jean-Louis Huhta ligger som en tät ljudmatta vilken både oroar och tröstar. Under föreställningens senare del får vi i publiken flytta våra stolar till scenrummets långvägg och byta perspektiv. Något slags metateater med regissören själv som nyckelkaraktär dominerar nu och det fungerar förvånansvärt väl till Mattias Lechs stora förtjänst. Dokumentär dramatik är sällan intressant enbart på grund av sin autencitet. Hur innehållet förvaltas är det väsentliga. På Angereds Teater är det naket, äkta och verkligt. Och det griper mig mer än vad något gjort på länge.