En stadsfestival av det sjavigare slaget är spelplats för Vårens nyckelord är ångvält. Här hälsar en slemmig konferencier välkommen till scenen, som är döpt efter Riksteaterns huvudsponsor, här får fascistiska kärnfamiljen Mogren barnunderhålla och en rockwannabe sjunga en Winnerbäckhyllning till piedestalkvinnan samtidigt som han viftar bort den där irriterande verkliga kvinnan.
Visuellt är pjäsen en härligt hämningslös historia där scenografen Johanna Mårtenssons drivor av grälla heliumballonger i form av till exempel SvampBob Fyrkant och My Little Ponys dominerar scenen .
Vårens nyckelord är ångvält är baserad på seriealbum och karaktärer av tre verkligt vassa serieskapare: Nina Hemmingsson, Sara Granér och Nanna Johansson. Deras serier är oftare drivna av idéer än återkommande karaktärer och många av de snabba replikskiften som ligger till grund för Vårens nyckelord är ångvält är enrutingar. Titeln är hämtad ur en sådan av Nina Hemmingsson där en tjej läser högt för sin kille: ”De skriver nu att kvinnor ska vara … jobbiga som as! (…) Vårens nyckelord är ångvält!”. ”Är du säker?” svarar killen med skeptisk min.
Den där skeptiska minen är, bildligt talat, något jag ofta saknar i den här uppsättningen. En botten att landa i. Som när Malin Cederbladhs krabbkvinna lassar in raggningsrepliker i mobiltelefonen – det roliga i ursprungsserien är ju den omvända situationen där det manliga nejet ignoreras, ett nej som inte finns här. Det finns också karaktärer som fungerar bra: Killarna som aldrig sa hora och nu vill ha ett senkommet tack för det, de rått tantknullande äldre damerna är två av flera exempel.
Men scenen befolkas av ett myller av karaktärer och i många av scenkaraktärerna gömmer sig i sin tur flera seriekaraktärer. Ofta ekar ursprungsteckningarna i mig, samtidigt som jag försöker förhålla mig till den karaktär som etablerats på scen. Det blir för hoppigt. Jag tycker att man har försökt famna om för mycket här och på vägen förlorat det exakta. Mina högt ställda förväntningar infrias tyvärr inte.