Pjäsens språk, talat språk och teckenspråk, flätas skickligt samman av regissören Lars Otterstedt så att både de som hör och de som förstår teckenspråk får samma information. Sammanfogningen görs med en sådan naturlig självklarhet att jag inte kan låta bli att undra varför det inte görs oftare.
Handlingen tar sin utgångspunkt i Sonettes (Juli af Klintberg) födelsedag då hennes välmenande men teckenspråksointresserade familj (Ronny Patrick Jacobsen, Anette Sallmander och Sandra Medina) firar henne genom att sjunga och hurra.
I en komisk scen görs vi som hör medvetna om hur absurt firandet blir om den som firas bara ser grimaserandet men inte hör orden!
Inte så konstigt att Sonette får ett utbrott och gör processen kort med såväl tårta som presenter. Vredesutbrottet avbryts när Ugg dyker upp och påminner henne om att ”Varje gång någon hatar startar ett litet krig någonstans”. Istället för att hänge sig åt sin ilska ber Ugg henne att finna och rädda Halvsjupojken.
Ugg är en av fyra märkliga gestalter som med ett milt vanvett gestaltas av Jacobsen och som Sonette möter under sitt sökande efter Halvsjupojken. Ett sökande som blir en metafor för hennes inre kamp för att finna en lösning på en outhärdlig livssituation.
Tack vare finstämd text och regi och ensemblens fyra starka personligheter blir Halvsjupojken en berörande och humoristisk betraktelse över det utanförskap som många vuxna och barn drabbas av – och övervinner.
Loading ...
