Charlotte Engelkes fascinerar genom sin blotta scennärvaro. Hon har en tvärsäkerhet som är oemotståndlig och humoristisk, en lång fysik kapabel till både subtiliteter och dramatiska jättekliv, en sångröst som inte räds galenskapen och hon verkar kunna åstadkomma lite vad som helst med vilken pryl som helst. Rekvisitan transformeras på hisnande sätt föreställningen igenom.
Hennes beprövade koncept i de senaste föreställningarna är att ta något klassiskt – säg August Strindberg, Richard Wagner … eller som denna gång Franz Schuberts sångcykler – grotta in sig i den berättelse- och symbolvärld som där erbjuds och sedan plocka ut valda delar på lust som från en smågodishylla, prassla runt med påsen och hälla ut innehållet på scengolvet i den ordning hon själv behagar.
Rimligt då att hon inleder Forellen and me med att utropa sig själv till gud, the interventionist. Här är det alltså nämnda performancegudinna som blandar och bjuder precis som hon vill, och resan genom Schuberts sångcykler – ”Have you ever been in a song cycle before?” – blir därmed snarare en resa genom universumet Engelkes. Och det är verkligen ett oförklarligt och underbart universum att vistas i.
Hon sjunger och pratar sig igenom utplockade sånger, situationer och gestaltningar (texten är skriven av henne och Marina Steinmo), går från vandrare till mjölnarkvinna till nunna, kråka, astronaut och naturligtvis det utlovade titelspåret fisk. Ensamhet blir en tråd genom alla scenerna. Ensamhet, vemod och väldigt mycket humor. Och genom alltsammans simmar forellen.
Att några ögonblick kryper mot långrandigt – och då syftar jag inte på den scenografiska lösningen – har jag överseende med. Här görs dygd av det till synes slumpmässiga och obegripliga och det är en stilla nåd att be om för ett överinformerat samhälle. Engelkes är verkligen ute och cyklar i Schuberts sångcykler och det känns fint att få åka med.
Loading ...
