Ola KjelbyeKikki Danielsson och Lisa Lindgren lyser starkast i Kikkiland – en tillspetsad men kärleksfull föreställning om besatta fans och tomma landsortskvällar Foto: Ola Kjelbye
Recensioner [2014-03-06]

Varm röst i kallt Kikkiland

Kikkiland av Dennis Magnusson
Scen: Göteborgs stadsteater
Ort: Göteborg
Regi: Dennis Sandin
Scenografi/video: Henrik Ekberg
Kapellmästare: Sören Sulo Karlsson
Musiker: Katja Ahlsell Anders Blad Daniel Ekborg Tommy Larsson Bo Stenholm
Kostym: Patricia Svajger
Mask: Katrin Lind Anna Lilja
Ljus: Ulf Englund
Ljud: Jonathan Assarsson
Koreografi: Gilda Stillbäck
Regiassistent: Isabelle Oldenqvist
Dramaturg: Marc Matthiesen
Medverkande: Kikki Danielsson, Stig Engström, Fredrik Evers, Sven-Åke Gustavsson, Hampus Hallberg, Carina M Johansson, Henrik Knutsson, Christel Körner, Lisa Lindgren, Göran Ragnerstam, Elin Skarin
Länk: Göteborgs stadsteater


RECENSION/TEATER. Kikki Danielsson klarar sig väl som landsortsgudinna i en yvig pjäs om utanförskap, längtan och tröst. Visst vankas en och annan stereotyp, men Nummers kritiker Liv Landell Major tycker att Kikkiland på Göteborgs stadsteater fungerar som helhet – i synnerhet ur fanclubperspektiv.

Är den som bor på landet alltid trött på tillvaron? Blir de som stannar kvar obönhörligen losers, som dricker för mycket och sticker kniven i sina tatuerade kompisar? Nej, givetvis inte. Att Dennis Magnusson och Dennis Sandin ändå väljer att skildra folk på landsbygden som socialt småpuckade, skulle kunna tas för frosseri i fördomar. Eller så ser man det som en tillspetsad bild av det där omtalade, diffust definierade verklighetens folk, som annars sällan ställs i centrum. Kikkiland kretsar kring en rad håglösa, frustrerade människor i en byhåla, men det finns en påtaglig värme i berättelsen. Konkret uttryckt är boten mot tristessen livslång dyrkan av sångerskan och fenomenet Kikki Danielsson.

Att scenen befolkas av en och annan stereotyp råder ingen tvekan om. Vi har den bittra och giriga svärmodern, den föråldrade slackern som bor i mammas källare, den bedagade skönhetsdrottningen som missbrukar och förföraren med dold agenda. Just Göran Ragnerstam gör den sistnämna rollen, som proppats full med svärta. Han är både avdankad poet, byggherre, våldsbenägen samt misstänkt pedofil. Trots att helheten är rätt skruvad, så känns hans framfart väl bisarr.

Kikkilands styrka är underdogperspektivet. Det accentueras av karismatiska Lisa Lindgren i rollen som den ensamma mamman som klamrar sig fast vid sitt hus och minnet av sin ungdom – en millimeter från att drunkna i livslångt utanförskap. Hon är en västsvensk Erin Brokovic, som letar revansch.

Kikki Danielsson själv har en väl avvägd roll. Vardagliga, rappa repliker med självironisk knorr varvas med snygga sånginsatser. Svensktoppslåtarna från 80-talet, covers och nyskrivet omsluter publiken som ett glittrande, varmt moln. Som sångerska är Kikki ett självklart proffs, och i rollen som sig själv (!) gör hon en genuin insats. Hennes fans lär inte bli besvikna på den nya inramningen.

Liv Landell Major

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (20 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

3
  1. Eva Sternberg 2014-03-11 12:54

    Denna föreställning är banbrytande – en pjäs i en ny tid!
    Suveränt arbete gjort av samtliga inblandade och Kikki Danielssons uppståndelse till eget riktigt liv!

  2. eja 2014-03-13 08:47

    Omtumlande! Såg dramat för KIKKIs skull, men det är kluvet, KIKKI och dramat kämpar om uppmärksamheten, och dramat är mycket tungt ibland. Omtumlande, är det ord som passar bäst för KIKKIland-men oj, vilken stark sångerska hon är allas vår KIKKI!

  3. Em 2014-04-05 01:38

    Jag tycker Kikkiland var en fantastiskt modig och tydlig nyskriven pjäs som vågar arbeta med stora gester utan att för den skull ta sig själv på för stort allvar. Nattsvart humor, fruktansvärd sorg och en stark bild av längtan. De tydliga karaktärerna är ett grepp som inte hade fungerat utan fantastiska skådespelare (och regi) som bottnar i enkelheten och därmed gör den verklig. Är verkligen inget fan av Kikkis musik btw, men det är inte poängen heller, dock ger inramningen musiken en slags själ man inte visste fanns.