Wollter versus WiklanderSven Wollter och Iwar Wiklander i en giganternas kamp – för allra första gången på samma scen. Estragons och Vladimirs fumliga ömhetsbetygelser är rörande, tycker Nummers recensent. Foto: Aorta
Recensioner [2009-03-10]

Wollter versus Wiklander

I väntan på Godot av Samuel Beckett
Scen: Göteborgs stadsteater
Ort: Västra Götaland
Regi: Henric Holmberg
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Mask: Ingela Collin
Medverkande: Iwar Wiklander, Sven Wollter, Fredrik Evers, Mattias Nordkvist, Jesper Knapp/Julian Fuchs
Översättning: Magnus Hedlund
Scenografi och kostym: Ann-Margret Fyregård
Länk: Göteborgs stadsteater


RECENSION/TEATER. Med affischnamnen Sven Wollter och Iwar Wiklander och en konventionell, snudd på gäspig tolkning av Samuel Becketts I väntan på Godot fortsätter Göteborgs stadsteater att flirta med sin insuttna 40-talistpublik.

I programbladet till Göteborgs stadsteaters I väntan på Godot skriver Sven Wollter en text om hur en skådespelare förväntas spela pjäsen idag, och drar sig till minnes en anekdot från ett möte med regissören Peter Stein på 1980-talet. Stein fick då frågan hur man spelar Anton Tjechov idag och efter en betänklig paus levererades det självklara: ”Så bra som möjligt”.


Jag hade, ska erkännas, högt ställda förväntningar på denna föreställning. Eller snarast på att få bevittna en giganternas kamp mellan två av våra största skådespelare – för allra första gången på samma scen.
   Kampen finns där och det är till stora delar en njutbar upplevelse att skåda dessa herrar utöva sitt konstnärskap. Som i ett äktenskap på tomgång tampas Estragon och Vladimir med varandra och existensen. Deras fumliga ömhetsbetygelser är rörande.


Dock ställer jag mig frågande till att Estragon gestaltas som vore han lätt sinnesslö. Naiv och frågvis, trött till kropp och själ och ömkligt bekräftelsesökande – det är alla hans egenskaper – vilka Wollter naturligtvis visar med den självklarhet som är hans. Men det smått autistiska draget förlöjligar, på ett sätt som är ovärdigt karaktären.
   Wiklanders Vladimir är charmant och intensiv, bubblande ivrig och livrädd på samma gång. Jag gillar hur han rör sig med hela kroppen i rummet, smyger, lufsar och hur han ibland bara använder sin fantastiska röst till att frusta och stöna istället för att tala. Pozzo och Lucky, här gestaltade av Mattias Nordkvist och Fredrik Evers, ger herre- och slavförhållandet ett otäckt och välspelat ansikte.


Vad regissören Henric Holmberg egentligen vill med sin uppsättning, utöver att jobba med en stark ensemble, står inte helt klart. Avsaknaden av samtidsreferenser är så gott som total och tolkningen så timid att tiden ibland står stilla.
   Men ålderdom och död fortsätter alltså att diskuteras på Göteborgs stadsteater. När man använder storheter som Wollter och Wiklander blir flirten med pensionärspubliken total och svår att helt värja sig mot. Steins ord klingar starkare: ”Så bra som möjligt”. Vad annars?

Linda Isaksson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare