Dagsaktuellt á la 70-tal

Visserligen blir jag imponerad av ensemblens frustande konstnärskap och deras intensiva publikkontakt, en härlig combo bestående av lika delar Italiensk Commedia dell’ arte och svensk västgötaslätt.
  Men just den här kvällen går någonting samtidigt snett när det gäller just publikkontakten – och det stavas ”springa”. För det som börjar som ett diskret ridåskämt går snart besinningslöst överstyr när ensemblen unisont får vittring på Svenska Dagbladets teaterkritriker på plats. Tyvärr skrattar hon på rätt ställe när Il Capitano (Lasse Beischer) drar skämtet ”Tre springor från Wei”, alltså en ordlek med pjästiteln Tre knivar från Wei, något hon får äta upp under hela föreställningen när det ena mer ekivoka sexskämtet efter det andra riktas direkt mot henne, vilket kanske hade gått hem på 70-talet, men på vårt genusmedvetna 2000-tal skorrar det illa i feministöronen. Lägg därtill en rad rejält uttjatade stockholmsskämt som att Stockholmare är dryga, humorlösa etc, samt en (omedveten?) kopia av Morgan Allings snoppskämt från föreställningen Romeo & Julia på Dramaten för ett par år sedan (”Titta så lång min snopp är. Jag kan till och med hoppa hopprep med den och vira ihop den som ett rep”) – och humornivån blir raskt ganska låg.
   Men för att gå in på föreställningen istället. Rich Man Poor Man är en titel som för oss som är födda på 60-talet associerar till tv-serien De fattiga och de rika, om två bröder från en invandrarfamilj, varav den ena, spelad av Peter Strauss, blir svinrik, medan den andre, spelad av Nick Nolte, utvecklas till en looser. Ett utmärkt utgångsläge för en grupp som använder sig av Commedia dell’ arte, en konstform som ju alltid har hånat och häcklat makten. Här är det ett rockband som får agera ”de rika” och deras roddare blir då osökt ”de fattiga”, vilka passar på att dra ett par riff på gitarren när herrarna är borta. Under den drygt två timmar långa föreställning som sedan följer hinner de avverka dagsaktuella, politiska frågor som en havererad sjukvård och svart hemhjälp, sistnämnda illustrerat av en hushållerska som håller till i en bur i köket. Däremellan dras ett par låtar av Live och med en alldeles egen tolkning, som Monica Törnells Det är då som det stora vemodet rullar in. Pjäsen är i övrigt ett sammelsurium av ensemblens egna nyskrivna texter och sampling av andras – som Shakespeare, Molière, Strindberg, Brecht, Norén, Peps och Cash.
   Visst är det charmigt och obetalbart udda på en teaterrepertoar som annars alltmer liknar de kommersiella tv-tablåernas innehåll. Men som sagt, skämten är ibland lite väl 70-tals sunkiga och tempot för utdraget. Eller är det bara jag som är Stockholms-snobbig nu?

Fotnot
1 2 3 SCHTUNK gästspelar med Rich man poor man – den nya föreställningen på Scalateatern i Stockholm hela v. 40