Jag sitter på ett café i Berlins Kreuzberg och bläddrar igenom ett tjockt svart-vitt program med titeln ”Fyra-dagars maratonfestival för den fria teatern”. Mellan torsdag 3 februari och söndag 6 februari tar teaterfestivalen 100° Berlin plats, arrangerad av * HAU och Sophiensaele. Ett komplicerat schema visar vilka föreställningar som spelas var och när, men med 10 spelplatser, inklusive en buss, en specialbyggd bastu och en toalett, och över 120 föreställningar – vad i herrans namn ska jag se?
Kvantitet före kvalitet?
Festivalens koncept är dock enkelt – alla som anmält sig i tid får lov att deltaga. Varje föreställning får vara max en timme och kan inte ta mer än en halvtimme att förbereda och riva. I mitt program finns en kortfattad beskrivning av varje föreställning eller installation, men eftersom allting beskrivs som ”innovativt” och ”banbrytande” är det bara att chansa och välja.
Utbudet varierar från det konventionella (Igor Bauersimas norway.today) till det förbryllande (Utan ord 21.4 – en pjäs för språket med språket mot språket). Med ett festivalpass som bara kostar 10 euro per dag känns det som om man kan våga sig på det mesta, så jag kryssar för ett antal föreställningar på måfå och ger mig ut i den kalla Berlinkvällen.
Ironisk feminism
Den första föreställningen jag ser heter Headscissors och framförs av två Berlinbaserade skådespelerskor. Materialet till föreställningen hämtas från deras respektive dagböcker – den ena skriver om en sjukhusvistelse, medan den andra beskriver en resa runt Europa där hon har sex med så många olika män som möjligt. Den lätt monotona tonen gör att jag börjar få lite småtråkigt, tills den ena skådespelerskan börjar beskriva sina mäns favoritsamlagsställningar, samtliga livigt illustrerade av den andra skådespelerskan på ett stort blädderblock. Ironin blir till skarp humor när hon listar upp ställning efter ställning där männen ber om att få underkasta sig kvinnan, låtsas att vara små pojkar eller tigger om smisk.
De båda skådespelerskornas helt nollställda berättarteknik ger en känsla av satirisk feminism utan att bli varken hånfull eller övertydlig. Jag fnissar gott när jag korsar bron över Spreekanalen för att hinna till nästa föreställning, Requiem II – ein Reälitätssimulator, som spelas i foajen till HAU 2.
Mozart och integration
Tack vare festivalens generösa koncept finns det inte någon som helst kvalitetskontroll – hade det funnits det, hade Vegard Vinges lilla föreställning nog blivit struken från listan. En man och en kvinna med groteska masker sitter i ett kök byggt av kartong målat i grälla färger. Till hög, romantisk Mozartmusik utför de en serie repetitiva handlingar som stegras i intensitet tills de båda sprutar ketchup på väggarna och kräks i en papptoalett. En kliché av pretentiös tysk studentteater, men en scenbild stannar i huvudet på mig – kvinnan reser sig, öppnar sin badrock, blottar ett plastbröst, skruvar av bröstvårtan och häller mjölk över en krukväxt. En korsning mellan Cindy Sherman och Pina Bausch?
Jag springer tillbaka över gatan till HAU 3, där ytterligare en ny föreställning tar plats. Jag glimtar en mystisk videoinstallation i teaterns garderob som heter Zuhausetanzen(=Dansa hemma) och som ser ut att föreställa en ung kvinna som… dansar hemma, och på vägen ut kolliderar jag nästan med någon som framför ett mimspel på den frostiga gräsmattan utanför HAU 1.
Såhär fortsätter jag i tre dagar, och hinner se en hel del bra, mindre bra och rent av förfärlig teater. Jag tar festivalbussen från HAU till Sophiensaele och lyssnar på en ungerskas glädjeutbrott över att äntligen vara fullkomligt integrerad i det tyska samhället (Den fulländade integrationens dag) – ironin verkar penetrera det mesta jag ser.
Flirt med Faust
Lustigt nog är det en föreställning som tydligt tar avstånd från der ironiska som vinner mitt alldeles eget förstapris – Grete, framförd av skådespelerskan Claudia Wiedemer, en enmannaföreställning baserad på Goethes berömda Gretchen i Faust.
Wiedemer är alldeles fantastisk som Grete, och studsar runt på stora Hebbel-Theaters scen med otrolig energi och precision. Jag skrattar högt åt hennes imitation av den ilskne, frustande Mefisto när han får veta att Fausts själ är skyddad av Gretes kärlek, och imponeras av hennes okonstlade flirtande med publiken. När hon till slut går av scenen till tonerna av en smörig 80-talsballad och okynnigt vinkar i smyg åt publiken bakom ryggen är jag helsåld. Tydligen är jag inte ensam – Claudia Wiedemer har redan vunnit flera priser för Grete.
Ärlig bild av Berlins teaterliv
Det går inte att låta bli att vara imponerad av festivalens omfattning, eller av HAU:s ambition att visa så mycket som möjligt av vad Berlins fria grupper har att bjuda på. Och det verkar som om publiken är nyfiken också – den skolmatsalsliknande baren i HAU 2 är fullpackad med drickande, rökande unga Berlinbor och de flesta föreställningar är nästan fullsatta. Visst, å ena sidan gör festivalkonceptet att man lätt kan hamna på en föreställning som är sämre än det sämsta amatörskräp, men å andra sidan får man en ärlig och övergripande idé av hur Berlins riktiga teaterliv ser ut, utanför Volksbühne och Berliner Ensemble. Och skulle man råka stöta på en riktig kalkonföreställning, så varar den ju ändå bara en timme…
Loading ...
