Musikal i slow motion

Med den fiktiva komplotten väver nyskrivna Musikalen 1956 samman Ungernrevolten 1956 med Göteborgskravallerna 2001.
   Det skulle kunna bli så bra. Med betoning på skulle kunna bli. För den här produktionen är långt ifrån färdig. Förutom att den drabbats av en hel del motgångar redan på repetitionsstadiet brottas ensemblen med tekniska problem. Mikrofonspill, mikrofoner som inte fungerar, på tok för hög musik och artister som ibland sjunger i mun på varandra. Det är ett spretigt manus som inte alltid hänger ihop och början är rejält rörig.
   Förvisso bjuds vi på en otroligt snygg baklängesscen och pigorna på ambassaden är roliga och pillemariskt flörtiga. Men i övrigt är det hela en seg och långdragen historia med en och annan falsksång.
   Flera från ensemblen är nyutexaminerade artister från Viktor Rydbergs gymnasium och några är till och med lärare där. Det är både kul och synd. Hade detta varit ett examensjobb, en skoluppsättning, hade den fått lysande kritik men i den form den har nu duger den inte. Kvaliteten på sånginsatserna varierar kraftigt. Anno Lindberg, som spelar den ungerske frihetskämpen Mihály Loretsky, är en duktig skådespelare men sjunga kan han inte. Han låter lite som Olle Ljungström och honom vill åtminstone inte jag se i en musikal. Däremot är Annos dotter Samina Lindberg (spelar Anna Hubay som ung) en riktig charmör. På ett självklart och kavat sätt äger hon scenen och lyckas fånga allas uppmärksamhet. Henne lär vi förhoppningsvis få se mer av. Den som sjunger bäst är Hanna Edh (Marianne Ehrenfeldt) som har en ren och klar musikalstämma.
   Ett ord som ständigt återkommer i mina anteckningar är ”Lång”. För lång, onödigt lång, bedrövligt lång, nästan plågsamt lång. Handlingen går framåt i ultrarapid och det kryper i kroppen på mig av rastlöshet. I pausen känner jag att jag vill gå hem. Jag ångrar att jag inte gjorde det.