Som en smäck mot väggen sitter han, Leif Andrée. Den hunsade småbarnspappan Gabriel fylld av lika mycket bukfett som tvångstankar.
Instängd i ett klaustrofobiskt, babyblått rum med bara sonens leksakshund och en bunke oskalad potatis som sällskap odlar han, i brist på växter, sin vildvuxna hypokondri – och även sitt ofrivilliga utanförskap.
Han svettas och våndas, slänger sig blodig mot väggar och golv. Eller som Martina Montelius så vackert skriver det: ”Jag skrapade loss mitt ansikte mot asfalten i dag”.
Vad publiken får ta del av är ett renodlat panikångestanfall, utlöst av en så trivial händelse som att han ska hämta sina barn på dagis. För tanken på att möta dagispersonalen och de andra föräldrarna är outhärdlig. Att tvingas komma ut. Synas.
Leif Andrée hyperventilerar sig igenom en riktig feel bad-roll med bravur. Och vid tanke på att han parallellt med denna krävande roll som Gabriel (ärkeängeln?), spelar en feel good-nalle vid namn Baloo på Stockholms stadsteater, är det en lysande gestaltning av en levande död.
Den gudomliga
I den andra akten och monologen möter vi istället en högst levande kvinna på väg till sin egen begravning. Så heter hon också Beatrice, som i Dantes Den gudomliga komedin. Sommarklädd vandrar hon först emot oss på en dammig landsväg kantad av gula rapsfält och ljummen smultrondoft, sedan ut ur bilden (en videoprojektion) och in i verkligheten, till Galeasens råa cementgolv – en snygg lek med våra illusioner.
Här finns bara väggar, en guldfisk och hon själv med sig själv. Minnen som projektioner och den egna handen som tafatt försöker hjälpa.
Clara Diesen är inte bara poet i sina böcker, utan även i sitt scenspråk. En språkdräkt som Anna Wallander behärskar väldigt bra, men ibland känns hon större än den. Som att hon är mer än språket och riskerar att spränga dess gränser. Det är när hon tassar runt med sina klassiska haldoltramp som bara hon kan göra. Och är så där knivskarpt närvarande karismatisk som bara hon kan vara.
Den gemensamma nämnaren för Gabriel och Beatrice är alltså utanförskapet och rädslan för mötet med Den andra. I nästa pjäs, skriven av Björn Runge, ska de två mötas i ett maskinrum på en båt. Mer Titanic än Rederiet, kan man tänka. Ett spännande regigrepp.
Loading ...
