2 x Norén på Stockholms stadsteater

RECENSION/TEATER. De flesta som har genomgått en abort vet att man aldrig känner sig närmare Gud än så. Det är ett västerländskt privilegium. Möjligheten att själv kunna välja mellan liv och död är samtidigt det svåraste val en människa kan ställas inför. Omkring 40 000 svenska kvinnor per år befinner sig i den situationen. En av dem får gestalt i Terminal 4 med titeln Allt…innan.

Terminal 4
Det börjar och slutar i skymning. Ett par som först inte ser varandra, vare sig bokstavligen eller metaforiskt, sitter i ett sterilt rum med sminkade masker. I scenens högra hörn, en vattenautomat likt dem man kan hitta i alla väntrum, livets såväl som dödens. Och därmed knyter Terminal 4 an till de två tidigare i regi av Lars Norén själv.
   Men om de två första terminalpjäserna utspelades på förlossningsbädden respektive likbåren, så utspelas fyran i limbo, någonstans däremellan. Här är ett liv som ännu inte fötts i fokus. Ett liv som den blivande mamman (Anja Lundqvist) vill stoppa – mot den blivande pappans (Jacob Ericksson) vilja. Frågan om vem som har mest rätt att bestämma ställs på sin spets och Lars Norén sällar sig därmed till en av de ”urfrågor” som filosofer har ställt sig i årtusenden: är det egna valet verkligt eller en illusion? ”Hur vi handlar bestäms av en kombination av arv och miljö som vi inte rår på. Minnen, uppfostran, kulturella sammanhang och annat spelar in”, hävdar filosofiprofessor Lars Bergström i en intervju (DN 14/5 2005). Det synliggörs med allt sitt obehag i Terminal 4 som med sitt repetitiva och ordkarga urspråk slutar som den börjar. I skymning.

Terminal 8
I Terminal 8 med titeln Om ljuset är väntrummet utbytt mot ett föräldrahem någonstans långt uppe i norra Sverige.
   Sonen med det bibliska namnet Elias* (Shanti Roney) är på lyckligt besök med sin nyblivna fru (Sanna Krepper) för att berätta att de ska ha barn (återigen barntemat). Även här befinner sig dialogen i ett lakoniskt Beckett-Fosse-Pinter-land med repliker som likt gummibollar studsar tur och retur mellan far (Göran Ragnerstam), mor (Gunilla Nyroos) och son utan att någonting väsentligt blir sagt.
   Här är pjäsens tema mer komplicerat. Elias drabbas utan några direkta varningstecken av en religiös insikt som omedelbart tolkas som en psykos av omgivningen. Han placeras på ett mentalsjukhus och blir åter beroende av sina föräldrars vård medan frun åker tillbaka till Stockholm och föder deras gemensamma barn. Men om Elias, nerdrogad av lugnande tabletter, blir en zombie, mer levande än död, så lever hans son vidare med all kraft. Alltmedan Elias sitter kvar i det som har blivit dödens väntrum, barndomshemmet. Och Även här finns vattenautomaten med på ett hörn.
   Rätten till fri abort och rädslan för religiösa fanatiker. På ett yttre plan handlar de två nya terminalpjäserna om högaktuella, världspolitiska ämnen. Konstnärligt uttrycks det tidlöst och utan några direkta samtidsmarkeringar á la Norén i språk eller rum. Den gemensamma nämnaren är frågan om Guds plats i en värld som alltmer förlitar sig på individuella val. Själv har jag mest behållning av Terminal 8 och i synnerhet Shanti Roney i en underbar rolltolkning av Elias, medan Terminal 4 blir alltför privat. Men den som vågar, ta Lars Norén i handen och följ med på hans upptäcktsresa genom människoland. En kall och ödsligt plats där de individuella mötena är det enda ljuset.