Det finns en intressant relativitetsproblematik, som ligger som ett stoftmoln (för att nu använda sig av föreställningens astronomitematik) runt 95 procent är ett totalt j***a mörker.
Lika oförsiktigt som det var att Bris drog likhetstecken mellan barnfattigdomen i Moçambique och den i Sverige, lika oansvarigt är det att blunda för de erfarenheter av ekonomiska olikheter som många barn vittnar om i undersökningar gjorda av bland andra Rädda Barnen. Absolut fattigdom eller ej, det är barnens egna upplevelser som präglar deras nu- och framtid.
Är Teater 23:s nya uppsättning politisk teater? Jo, i allra högsta grad, i den meningen att man formulerar sig kring ett samtidsproblem, och att man driver tydliga ståndpunkter. Rentav partipolitisk? Tja, Fredrik Reinfeldt och en annan politiker (Stefan Löfven?) dyker upp i en påhittad, animerad sekvens i bakgrunden och säger att de bygger bostadsrätter i stället för hyresrätter för att de rika ska slippa att träffa de fattiga.
Men de knappt tonåriga barnen i publiken struntar nog i politiken. Kärlekshistorien mellan 12-åringarna Evis (”man ser vilken samhällsklass hon tillhör – skitungarna”) och Viktor (”det är svårt att avgöra vilken samhällsklass han tillhör”) är vad de i första hand relaterar till. Tredje benet i kärlekstriangeln är klassens nya tjej, EmmaSlemma (”tillhör rikungarna”). Säkert känner också någon igen sig i pjäsens springande punkt: Evis har i skolans fria val valt att åka till Tivoli i Köpenhamn – hon och Viktor ska sitta bredvid varandra på bussen. Problemet är bara att resan går på en femhundring, pengar som Evis mamma har supit upp. Ingen resa, alltså – i stället kommer Viktor att sitta bredvid EmmaSlemma.
Teamet bakom föreställningen har verkligen satsat på ett formspråk som ska suga tag i åskådarna, och målet verkar vara att inte för en sekund tappa de ungas uppmärksamhet. Hela scenbygget och kostymerna går i en anslående svartvit serieestetik med gallerliknande streck och rutnät, skådespelarna rör sig docklikt och pratar medvetet manierat, deras rörelser och steg förstärks av ljudeffekter hämtade från dataspelens domäner.
Handlingen delas upp i lagom långa avsnitt med tydliga rubriker, skrivna på bakgrundens plastduk – där det så klart också då och då visas reklam; reklam av oförtäckt satiriskt-pedagogiskt snitt, typ ”vi inom klädindustrin gillar rika, för rika kan köpa snygga kläder” och ”jag är så lycklig för jag har senaste mobiltelefonmodellen”.
Och visst fattar de unga i publiken vinken. När EmmaSlemma mot slutet flashar sina nya skor – köpta av ”daddy” i Paris – och undrar om de inte är snygga, så hörs det allt ett ”neej” från raden bakom mig.
Förutom de audiovisuella greppen så använder man sig också av en figur som hälsar oss välkomna, berättar lite om scenbygget och så småningom också sätter sig i publiken och kommenterar handlingen. Den något annorlunda konferencieren heter HIV-Siv och är städerska på Evis skola. Just det här med HIV tas för övrigt endast upp när Siv med en snygg blinkning brister ut i Queens I want to break free (med moppen som mickstativ).
95 procent är ett totalt j***a mörker är en imponerande tajt helhet, där aktörerna och de många handlingsförstärkande tekniska momenten hela tiden avlöser varandra – samtidigt som vi hinner med att landa i, och känna med, karaktärerna.
Fem procent. Mer plats av universum än så ockuperar inte mänskligheten, och det ger Evis ett tröstande perspektiv på tillvaron: Relativt detta är en inställd resa till Tivoli också en slags resa. Slutscenens dröm, där Evis och Viktors rödbultande hjärtan är allt som räknas, är en fin ljus- och rökstrålande manifestation för fantasins seger över penningen.
Loading ...
