Inledningsvis ligger den stora scenen tom så när som på en flygel i fonden. Sedan äntrar musiken i form av pianisten Maria Rostotsky och med det också dramat.
År 1819 får Beethoven (Gustav Levin) en inbjudan av förläggaren Anton Diabelli (Aksel Morisse) att skriva en variation på dennes senaste vals. Sjuk och i behov av pengar tackar den store kompositören ja i tron att detta är snabbt avklarat. Men valsen tar överhand och Beethoven skriver till slut 33 stycken.
Nästan 200 år senare är musikforskaren Katharina Brandt (Viveca Dahlén) döende i sjukdomen ALS och kämpar förtvivlat för att hinna klart med sin monografi över just dessa variationer.
Så lång allt gott. Parallellen mellan sjukdomsförloppen och dess inverkan på familj och vänner är klar. Scenografin bestående av ett antal ofärdiga vita väggar på vilka det projiceras olika sinnesstämningar fungerar förtjänstfullt även den och alluderar både till det odefinierbart hotfulla i en patologisk besatthet, men också till en möjlig harmoni i mötet mellan människa och verk.
Problemet ligger mer i iscensättningen. Om temat för pjäsen nu är hur den sanna passionen och sökandet kan få oss att glömma vår rädsla inför döden hade den tjänat på att välja ett berättarspår. De två tidslinjerna är visserligen varandras reflektioner men om Katharinas ångest och svårighet att släppa sin dotter Clara (Mirja Burlin) in på livet åtminstone inbjuder till identifikation, är de ”historiska” scenerna med ett arketypiskt lynnigt geni förutsägbara och trista. Jag hade gärna låtit den klassiska musiken ensam agera kontrapunkt till nutiden och på så sätt tagit mig in i Beethovens psyke, istället för att som nu få det hela lite skrivet på näsan.
I slutet av pjäsen förkunnas det att Beethoven redan vid den 24:e variationen visste hur verket skulle avslutas. Analysen var klar, det stora arbetet gjort och resten bara finputsning. I 33 Variationer är det snarare tvärtom.
BONUSLÄSNING
Läs mer om Anton Diabellis 33 variationer
Loading ...
