”Sätt mig på cellen Swedenhielm, sätt mig på cellen!” Repliken är lika bekant som pjäsen den ingår i, Hjalmar Bergmans Swedenhielms. Orden är drastiskt roliga i sitt sammanhang och koncentrerar kärnan i berättelsen. Marta Boman, familjen Swedenhielms husföreståndarinna och själva den praktiska förutsättningen för deras tillvaro, konstaterar att visst, hon har förfalskat ingenjör Swedenhielms namnteckning hos en procentare. Men vad annat att göra när familjens krav på lyx inte alls står i proportion till deras ekonomiska möjligheter. Den lojala pragmatikern Boman har gjort vad hon ansåg sig nödd till för att hålla familjen flytande, så ”sätt mig på cellen!”.
Hjalmar Bergmans Swedenhielms är, bakom sin fasad av elegant glättighet, en historia om hur aningslös självupptagenhet leder till grymhet. Ingenjör Swedenhielm lever med skygglappar både i förhållande till sin egen historia och till de vuxna barnen. Familjens värld är sluten men verkligheten knackar på i form av en ung och nyfiken journalist. Hotfulla är också besöken av procentaren Eriksson. Mannen som märkts för livet av händelser i den ungdom han faktiskt – under helt andra förutsättningar – delade med ingenjör Swedenhielm. Familjen är livsmissbrukare och deras Boman är, trots goda avsikter, deras medberoende.
Swedenhielms kom till under det desperat glada 20-talet vars ekonomiska vansinneskarusell snurrade lika fort som den i vår egen tid. Swedenhielms söner går till procentare, nu trycker vi fram sms-lånen via iphonen. Livslögner har ingen datumstämpel. Självklart är Hjalmar Bergmans berättelse mer aktuell än vad Pontus Plaenges uppsättning förmedlar. Här är det traditionellt och habilt. Vi bjuds ombord på en stadig teaterskuta i putsad mahogny med Sven Wollter på kommandobryggan och läcker elegans i kostym och scenografi. Tryggt och förutsägbart. Helt okay men också ganska ospännande. Jag kommer på mig själv med att oroväckande ofta förlora koncentrationen och till exempel börja fundera över varför Vilde Mobergs unga journalist knackar på hos familjen iförd barärmad laxrosa festklänning med strassdekorationer? Är det kostymskaparen Magnus Möllerstedts och regissören Plaenges föreställning om dresskoden för 1920-talets ”murvlar”? Eller så irriteras jag över att somliga i ensemblen har så dålig röstbehandling att hälften av replikerna går förlorade.
Hörbarhet är dock inget problem för Sven Wollter vars röstteknik får minsta visning att nå ut. Sven Wollter är tillsammans med Kyri Sjömans Boman och Gustaf Appelbergs procentare Eriksson, uppsättningens ljuspunkter. Det är mellan Kyri Sjömans luttrade stringens och Sven Wollters förströdda livsnjutning, det uppstår spänning och intensitet. Likaså mullrar det under ytan i närheten av Gustaf Appelbergs försynte men oj så distinkte Eriksson. Appelberg gör en lågmält vass gestaltning av en man som stukats av livet, men ändå inte låter sig kuvas av en familj vilka levt långt över både ekonomiska och känslomässiga tillgångar.
Loading ...
