6 – 8 nysvenskar per dag

Visst kan det lukta lite ”6 – 8 skivor bröd om dagen”-förnumstigt av regeringen att utse ett särskilt år för någonting som det nya Sverige borde klara av alldeles förträffligt ändå. Vi talar ju ändå om en värdegrund som har placerat oss i rampljuset på den världspolitiska arenan alltsedan socialdemokratins 1930-tal, de humanistiska nyckelord som vi så gärna stoltserar med i internationella sammanhang: solidaritet och demokrati.
Men tyvärr lever vi som bekant inte alltid som vi lär. Särskilt inte på scenen. Och det är den artificiella verkligheten politikerna nu vill förändra, vilket förstås kan sägas vara på tiden. Universiteten, forskningsvärlden och så vidare exempel, har redan tidigare fått politiska direktiv beträffande jämlikhet såväl som jämställdhet, så kulturen är inte precis i bräschen, snarare i kölvattnet, vilket förstås känns lite bakvänt eftersom kulturen borde ligga före alla andra samhällsyttringar, d v s spegla dem innan någon ens vet att de finns.

En del kritiker menar att teaterscenen måste stå fri från politiska direktiv, att det inte från regeringsnivå kan bestämmas vilken konstnärlig linje man ska bedriva, exempelvis öka mångfalden genom att kvotera in skådespelare på scenen. För hur skulle det se ut om alla teatrar plötsligt anmodades att spela Strindberg på kurdiska och endast med kvinnliga skådespelare som heter Karin? Andra menar att det givetvis inte är den konstnärliga linjen man vill styra, utan hur den konstnärliga linjen styrs bakom kulisserna, att det är lika nödvändigt att ändra på gamla tankesätt inom teatern som det är att på politisk väg få in kvinnor i landets företagsstyrelser för att bryta sekler av brödraskap och nepotism som än i dag går före kunskap och kompetens vid inval av nya styrelseledamöter.
Personligen tycker jag att skribenten Lars Åberg i sin krönika med rubriken ”Är du etnisk, lille vän” (GP 25/10) kniper många poäng i mångkulturdebatten. Lars Åberg ser i identitet- och etnicitetsivern (citat)”… ett vänsterprojekt som kommit att konservera snarare än problematisera synen på kultur och tradition”. Han menar ”att sortera människor efter ursprung blir ett sätt att avpolitisera politiken och förflytta fördelnings- och rättvisedebatten från samhället till modersarvet…”.
Alltså, genom att påvisa etnicitet och därmed begreppet mångkultur, så är man också med och skapar läger och skiljelinjer, ett vi och ett dom, rent av ett slags rasism i sig. Läs hela krönikan här

Kolonialfasoner eller en demokratisk nödvändighet? Integrera eller integreras av andra kulturer. Oavsett vad man tycker, mångkulturåret är här om tre månader och hur ser då teatersverige ut ur det perspektivet? Består det av kompetenta personer, de bästa i sitt skrå, eller av ”brorsans syrras kompis granne”? Och varför är det coolt med tysk och engelsk dramatik, men perifert och skumt med exempelvis en pjäs från Bosnien eller Iran? Saknar vi svenskar verkligen helt förmågan att intressera oss för andra kulturer som inte liknar vår, eller är det för att så få i publiken har en utomsvensk bakgrund? Vem kom så att säga först? Hönan (föreställningen) eller ägget (publiken)?
   I oktober penetrerar vi mångkulturbegreppet – eller jämlikhetbegreppet som man bättre borde kalla det för att undvika rasism – inom teatervärlden från flera håll i nummer.se.
   Läs bland annat Johan Hiltons enkät som tar reda på hur landets tre institutionsteatrar som har fått ett särskilt uppdrag av regeringen inför 2006 har löst sin uppgift, Jenny Aschenbrenners intervju med etno-experten Manuel Cubas », Anna Håkanssons publikpanel, delvis bestående av den tilltänkta målgruppen för Angered teaterns 100 000 skattefritt,, Karin Lindboms intervju, med svensk-arabiska teatern Foratt i Malmö.
   Läs också ett nedslag från Tune in-festivalen, en intervju med Kompani Labils Nasim Aghili, en krönika om ställningskrig i scenhösten och mycket annat.