Skojallvar i oklar konstellation

En av de mest omdebatterade teaterhändelserna i Sverige under min livstid, Lars Noréns Sju tre som sattes upp med tre interner från Tidaholmsanstalten – tre interner av vilka två i samma veva var inblandade i ett bankrån och mordet på två poliser – är föremål för Dennis Magnussons nya pjäs 7:3 Återbesöket.

Det ursprungliga händelseförloppet har blivit föremål för mängder av artiklar, recensioner och diskussioner. Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten är nyligen utgiven. Norén skriver själv om händelsen i sin berömda dagbok.

På Uppsala stadsteater är det dags för Norén att ta sig tillbaka till den där tiden. Han ska återuppleva det exakt som det var och till sin hjälp har han rösterna som också kommer att vara internerna (Tobias Hjelm och Viktor Björnberg), producenten Isa (Viveca Dahlén) som stod för någon form av rationellt tänkande en bit in i processen, poliserna som dog, fängelsevakten tillika assistenten som beredde väg för den store dramatikern till man (Åsa Forsblad Morisse) och Reine Brynolfsson (Christer Olsson) som då, när det begav sig, var den som spelade John (läs Lars Norén).

Men det börjar med scenografen som jobbar med en scenografi till Kung Lear. Små pappfigurer på en liten pappscen som är identisk med den vi tittar på. Scenografen och regissören som leker med figurerna, flyttar på dem, tar dem ut från scenen. Associationen till vad Norén gör när han kliver in på Tidaholm är given. Tidaholm är här en scenografi som kan bli mötesrum, rastgård, fikarum och till slut mardrömslik amfiteater där Norén måste få sitt straff liksom Oidipus fick sitt.

Ja, det är mycket Norén – för trots att titeln 7:3 Återbesöket indikerar att det handlar om processen, om händelseförloppet kring uppsättningen är det på Uppsala Stadsteater en föreställning om Norén. Och det är här det blir superroligt (det finns en Jesusscen som man inte vill vara utan), det är intelligent och det är en Levin som gör en Norén som får en att tro att man stod i Östermalmshallen och såg demondramatikern. 

Frågan är vad som är voyeurism – en titt in på den skapande, ytterligare en läsning av hans dagbok, vad som är en drift med dramatikern och kulturknuttarnas kulturknutte Brynolfsson – och vad som är en uppriktig önskan att undersöka vad som skedde då och hur det påverkade den som (kanske) möjliggjorde för en klart tragisk händelse att äga rum. Ett undersökande av en skapande människa. Och det är i denna fråga som föreställningen blir problematisk, av två skäl: dels att den är rolig och vill vara det – men hur mycket förkunskap krävs – om händelsen och om branschen? Dels att den är allvarlig och vill vara det.
   Slutresultatet är en mycket allvarlig och sorglig berättelse bitvis förklädd till skoj om mötet mellan två världar som inte förstår varandra. Men syftet med pjäsen förblir oklart.

Fördjupning
Läs också Nummers recensioner av Smärtpunkten och Lars Noréns dagbok.