Det är andra gången inom loppet av ett år som Melin samarbetar med konstnären som samtidigt visar sin utställning 21 Incidents of Grandma’s Travel in America i Dansens Hus foajé.
Enligt Jules Verne, som Melin inspirerats av, var vulkanen en trygg plats för nedstigning i underjorden. Men den mäktiga videon från ett vulkanutbrott som inleder A Safe Place to Die skapar snarare spänning än trygghet.
Ut ur infernot träder så småningom en kycklingliknande varelse som obekymrat rör sig kring Jan Håfströms meterhöga (gift?)svampar som skulle kunna vara hämtade ur en gammaldags biologilärobok.
Absurt? Självklart! Under årens lopp har Lotta Melin skapat en rad säregna, mer eller mindre absurda och vackra föreställningar och denna föreställning är inget undantag.
Däremot är A Safe Place to Die stramare än vad Melins föreställningar brukar vara tack vare Jan Håfströms minimalistiska scenografi som ger verket en överraskande luftighet. Håfström skapar också rymd kring dansarna Anna Ehnberg, Henrietta Wallberg och Fanny Kivimäki som å sin sida lyhört fångar upp koreografins subtila transformationer i konstant dialog med scenografi och musik.
I konstellationen Agrare ingår förutom Melin också Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord som har skapat den elektroakustiska ljudkuliss som likt en mångfärgad mantel sveper in verket i konstant skiftande stämningar och dagrar. Musiken skapar också grunden för den suggestiva förtätningen i verkets höjdpunkt då de tre dansarna interagerar med medlemmarna i Agrare, likt väsen utsända att ta hand om vilsegångna vandrare i jordens innandöme.
Det enda som tar ner intrycket är den omotiverat höga volymen. Varför tvinga sin publik att använda öronproppar för att skydda sin hörsel?
Loading ...
