A som i Applåd

Redan de gamla grekerna hade sin version av applåd: de stampade med käppar och förde oväsen. Bibeln nämner också applåden: ”Klappa händer, alla folk, hylla Gud med jubelrop!” (Psaltaren 47:2).
    Kejsar Nero (37-68 e kr) ville vara på den säkra sidan och kommenderade 5000 män att applådera för honom, hälften med kupade och hälften med flata händer.
    Ordet kommer av latinets applaudere, av ad = till, plaudere =s mälla, klappa händerna. Plaudite! = applådera! var skådespelarnas slutord till sin publik. Vårt ”explodera” är av samma ursprung: ex = ut, plodere (av plaudere) betyder att genom stampningar jaga bort en skådespelare från scenen.
    När man applåderar varierar mycket mellan scenkonstens olika genrer. I opera, musikal, komedier, klassisk balett, showdans och streetdans kan man vanligen visa sin uppskattning genom en applåd efter en extraordinär soloinsats. Inom talteatern och andra dansstilar håller man inne med den kommunikativa handklappen till dess att de på scenen gjort sitt.
    Applåden varieras i styrka, entusiasm och tidsomfång för att markera i vilken grad man gillade det man sett. Publiken kan förstärka applåden genom att stampa med fötterna, ställa sig upp, komma med tillrop och visslingar. Teater för döva får tysta applåder, händer som fladdrar i luften som tack för föreställningen.