Pontus Stenshäll på moment:teater har tydligen en grej med dockor. Hans uppsättning av Henrik Ibsens Ett dockhem förra året ersatte alla biroller med dockor. Nu gör han samma sak med Albert Camus idédrama Caligula på Helsingborgs Stadsteater. Pjäsen skrevs och reviderades under pågående världskrig och folkmord. Den är ytterst sällan spelad i Sverige, men desto oftare i hemlandet Frankrike, och använder romarkejsaren Caligulas tyranni (år 37 – 41) som ett existensfilosofiskt exempel på tanken om tillvarons absurditet driven till yttersta extrem. Den ingår i Camus trilogi om det absurda, tillsammans med Myten om Sisyfos och Främlingen.
Tillvaron saknar mening, det finns ingen objektiv moral, naturen är likgiltig och livet livsfarligt – man dör av det. Därför kan en stark man rasera världen och alla värden. Om det omöjliga blir möjligt blir också allting tillåtet. Caligulas frihet är absolut, han driver sina absurda begär långt bortom alla gränser, och är absolut inkonsekvent i sin godtyckliga grymhet.
Pjäsen är en filosofiföreläsning med dramatiska åskådningsexempel, men i Stenshälls händer blir den ofta som en loj kabaré med metateater utan fjärde vägg och andra vid det här laget beprövade grepp. Två faktorer förhindrar att Caligula-uppsättningen blir ännu ett exempel på den lekinriktade hittepåteaterns rädsla för allvar. Dels att Camus text stundtals får stå orörd i förtätade dialoger, och då avslöjar sina exakta bråddjup och paradoxer. Dels en storspelande ensemble.
Michalis Koutsogiannakis behärskar perfekt hela registret från amoralisk seriemördande psykopat och storhetsvansinning gudabild till dansant clownkejsare med tårtansikte och prutthumor. Han är uppsättningens centrum men också dess skådespelsmässiga klippa. Roligast blir det när Tobias Borvin dockspelar en grupp ängsliga men upprorsmakande senatorer. Borvin gör förutom dockspelet också en strålande insats som rocksångare, i bland annat Rolling Stones I’m free, och eviga slagdängan Seasons in the sun, med grymt distad gitarr.
Loading ...
