”Strindbergs naturalism ger jag inte mycket för.” Så skriver Staffan Olzon i programbladet till Pelikanen, Skillinge Teaters sommaruppsättning 2009.
Nu hade nog inte August Strindberg tänkt sig dramat som naturalistiskt. Förmodligen hade han varit ganska nöjd med Olzons övernaturliga inslag, melodramatiska patetik, komik, symbolism och absurdism. Effekter med ljus och musik laddar uppsättningen med tät stämning. Ibland blir det brytningar mellan effektlägena, men det är nog avsiktligt.
Ofta är det riktigt starkt, som när Olzon låter syskonen Fredriks (Daniel Nyström) och Gerdas (My Bodell) utsatthet gestaltas som dans: en skuggornas dans tätt utefter väggarna. Smeksamt intimt och skrämmande ödsligt känner de frändskap med väggarna i sitt fängelse.
Nyström har en fantastisk säkerhet med rollens språk, både orden och kroppen. Bodells Gerda är fågelskör med naiv förslagenhet, skarp i sin gryende insikt om vuxenhetens dödliga sanningar. Katarina Zell som pelikanmodern spelar ut den manierade svängningen mellan behagsjuka och cynisk bitterhet, medan Björn Löfgrens Axel har en eldgaffel både i ryggen och i handen.
Teaterladans speciella scenförutsättningar tillvaratas när Fredrik betraktar moderns kråmande dans uppifrån loftet. Varifrån han också nedstiger när det är tid att bränna hela den dysfunktionella familjens lögner i en purgerande eld.
Nyström är lågmält intensivt närvarande i hela föreställningen, även när han inte har replik. Bodell lyser som en ljusgestalt mot fondens obskyra, hemska hemligheter.
Skillinge Teaters uppsättning är en mycket välkommen påminnelse om hur hemsk och vacker och absolut samtida Pelikanen är.
Loading ...
