I det ingenting, där de fyra gestalterna i Martin Forsbergs The extended version of nothing, både är och inte är något – där de blir till något eller något annat – så ryms lockande dimensioner.
Forsberg öppnar med ett beckettskt språkspel: i beigt färglösa kostymer står kvartetten rakt upp och ner i blek belysning framför en mörk ridå. De börjar uttala antydande, riktningslösa och bara till synes betydelsebärande fraser. Tveksamt hackiga rörelser adderas. Sedan repeteras allt om och om igen. Monologerna blir absurt underhållande, både i förhållande till vilka rörelser som möter dem och hur de hakar i varandra på nya, oväntade sätt. Konkret blir det dock aldrig.
I efterhand framstår Forsbergs koreografi som mest intressant, i all sin obestämbarhet. När de övriga tre dansarna blickar diagonalt över rummet på Kang Mas soloutflykt – iförda huvudbonader som vore de ett slags organeller på cellnivå, exponerade i blinkande lysrörsbelysning – så händer det just något, en spänning etableras. Fast vad händer? Och vad betyder det när Dan Daw avrundar med att trava runt i cirklar, kentaurlikt, som häst och ryttare i ett? Dessa tillblivelseakter kittlar uppmärksamheten.
I jämförelse är Marina Mascarells verk The sway of her hips tämligen konventionellt, med en närmast övertydlig framställning. Tre kvinnor rör sig synkront som en och samma individ, de flyter runt, trycker sig mot och över, genom, varandra. Tyngdpunkten ligger i höfttrakten – det är därifrån riktningen tas ut. Emellanåt delar de upp sig, ömsom som duo plus en fri satellit, ömsom som helt skilda från varandra – bara för att åter sugas tillbaka till en gemensam kropp. Det blir något programmatiskt och uttalat över Mascarells metod, och dansen tar inte fyr på allvar.
Läckrast scenografi och ljudbild – och med tydligast publikt tilltal – bjuder Marcos Morau på i Och jord ska du åter vara. Prästklädda manliga dansare i för korta byxor möter kvinnliga i en begravningsceremoni framför böljande vita draperier. Ständigt närvarande och närmast maskinellt precisa hand- och armrörelser ställs emot en berättarröst som tecknar bakgrunden: mörka skyar, en städerska som vill ringa gud, kreativiteten är ljuslågan som rädslan riskerar att släcka ut. På scenen finns en vit pulpet, ett gigantiskt stearinljus och ett gevär, som valsar runt bland dansarna och riktas åt olika håll. Ibland smäller det och scenen blir svart.
Det är ofta roligt och lätt bisarrt. Stilen är strikt och kontrollerad och bryts av med skenheliga prästleenden eller förskräckta rop på hjälp när ensamheten nalkas – varvid ceremonin återupptas. Vad är Moraus poäng? Inte glasklart, men vad sägs om detta: Skottet kommer att falla när du minst anar det.
Loading ...
